sunstroke

Okej. Att lyssna på Hope there's someone med Antony & The Johnsons samtidigt som man läser artiklar i Aftonbladet om de som omkom i bussolyckan och barn som blivit föräldralösa är ingen bra kombination.
Att jag aldrig lär mig. Snyft.

Härmed lovar jag och svär att jag i fortsättningen kommer använda bältet, om det finns, när jag åker långfärdsbuss upp och ner i landet.

Det blir inte alltid rätt när man ska vara effektiv. Det är helt enkelt en grej man måste räkna in när man vill att saker och ting ska gå snabbt. På min raska runda inne på Ica igår greppade jag snabbt en nätpåse med nåt gult i och tänkte: "Stora clementiner, schysst!" När jag kom hem upptäckte jag att det var blodapelsiner. Vad ska jag med 1 kg blodapelsiner till? När och hur ska jag äta upp dem? Är blodapelsin ens gott? Men det hela ledde till slut till den godaste och finaste lunchen på länge. Fruktsallad med vaniljyoghurt, mmm. Med blåbär i dessutom. Anledningen till att den blev så fin var att blodapelsinen och blåbären färgade allt rosa. En rosa fruktsallad. Ibland får man till det!
Nu har jag bara åtta blodapelsiner kvar som jag ska göra nånting av.

Fick shoppinghybris igår och hittade en del roliga, onödiga saker. Alltid roligt. Bland annat hade jag bestämt mig för att köpa en foundation på Makeup store. Är lite dålig på det här med nyanserna så jag bad tjejen i affären att hjälpa mig. Eller ja, det var väl snarare så att hon kastade sig på mig för att hjälpa, för så går det till i sådana affärer. Provade lite olika, tjejen i affären tyckte jag skulle ta en som jag också tyckte såg okej ut i deras spegel och ljussättning. Sen när jag kommer hem ställer jag mig framför badrumsspegeln och undrar: "Vem fan har målat mig med brunfärg i ansiktet?" Det var alltså helt fel färg och skarven mellan kind och hals var så synlig att det blev komiskt. Kollade på kvittot, där stod "Makeup-varor bytes ej", men jag gick ändå dit idag med inställningen att om jag inte får byta den sparkar jag tjejen på smalbenet, ger onda ögat och går sedan därifrån för att för all framtid bojkotta och smutskasta Makeup store och deras inkompetenta personal. Och jag fick byta. Bra det, för man slänger ju inte gärna 235 kronor i sjön. Jag menar, man är ju smålänning.
Nu pratar jag bara om ytliga, onödiga saker igen. Skämmes. Men det är den insatsen som jag är mest nöjd med idag. Insatsen på dagens föreläsning var i alla fall inget att hurra för. Läraren är så kass och så oförberedd (varför använda en röd OH-penna när man vet att det ändå inte syns ett skit?) att jag blir förbannad. Och då blir jag obstinat och sitter med armarna i kors och vill inte göra nånting.

Var ute på stan och rekade lite igår och kollade in vad jag tänkt köpa nu när de nya pengarna kommer in på kontot imorgon. Behövde många viktiga saker den här månaden nämligen, såsom smink, underkläder, hårfärg och en massa andra tjejgrejer. Nu upptäckte jag att pengarna kom redan igår! Yeah! Och jag som trodde att min eftermiddag idag skulle bli tråkig.

Har börjat oroa mig lite för hur det ska bli om några månader. Eller ja, jag oroar mig kanske inte så mycket. Risken för att jag ska bli hemlös och arbetslös är ju otroligt liten, men ändå.
Om några månader är jag färdig med min utbildning. Är då en färdig Hälso- och sjukvårdsadministratör, a.k.a Medicinsk sekreterare om man så vill. Frågorna som snurrar är: Hur ska det egentligen gå när jag ska flytta härifrån i juni? Kommer jag få lägenheten såld? Med vinst eller förlust? Kommer jag få något jobb? Måste jag kanske börja med att sommarjobba först? På vilket sjukhus och i vilken stad kommer det bli? Gillar egentligen Jönköping mer än Växjö som stad, men jag har flest kompisar i Värnamo-Växjöregionen. Tänk om jag väljer fel? Kanske finns det inget jobb på något av ställena, kan jag då tänka mig att jobba i Värnamo igen? Jag kanske måste ta ett jobb i nån annan liten håla bara för att jag ska ha ett jobb? Kanske måste jag bo hemma ett litet tag först innan allt med lägenhet ordnat sig? Hur ska jag bo sen? Kommer jag hitta en lägenhet? Det kanske är ont om jobb på hösten sen så att jag måste plugga vidare lite till?

Jag vet ju att det kommer ordnar sig. Det är bara det att jag inte riktigt gillar den här gråzonen som man befinner sig i innan man vet hur allt ska bli, innan allt är klart. Det var ju likadant innan jag skulle flytta upp hit. Först visste man ingenting och man oroade sig lite för hur det skulle bli, sen gick allt väldigt fort, men smidigt, det var liksom en sak i taget, lugnt och fint. Och det ordnade sig ju till det bästa. Kanske därför jag inte tror att jag kommer ha samma tur den här gången.

Fan vad snö det är nu då helt plötsligt. Hysteriska väder-Tone fick visst rätt till slut.
Såg Den perfekta stormen igår och den var ruskigt bra. Men sorglig... Var tvungen att gråta en massa på slutet. Sen kollade jag på Svenska dialektmysterier och skrattade istället, det kändes mycket bättre. Idag skall jag spendera min sista hundralapp på ett biobesök. Varannan vecka blir det, bara för att Måns Hergren är snygg. Vad tror ni annars man ser den filmen för? Igenkänningsfaktorn i storyn är ju obefintlig liksom, klart man måste ha nåt att vila ögona på då. Näe, men den är nog rolig.

Och jag vill åka och se Håkan Hellström nånstans. Egentligen har jag det senaste året tappat intresset litegrann och tycker att han nya låtar är litesisådär och att han faktiskt sjunger ganska kasst. Men spelningarna... Jösses, spelningarna. Vad bra de är! Och får jag bara höra Nu kan jag får dig så lätt och Ramlar live så kan jag gå därifrån sen. På den tiden jag bodde hemma och jobbade åkte jag på massor med konserter, massor! Håkan, Winnerbäck, Kent, Broder Daniel och en massa till. Det var under min stora pop-period och den är ganska passé, men jag saknar det en del faktiskt. Alla trevliga och roliga människor man träffade på, romantiseringen av Göteborg, blåmärkena man fick under revbenen för att man stod och tryckte och hoppade vid ett stort järnstaket, alla sömnlösa nätter och efterfester. Jag hade gärna fortsatt och åkt på en del men jag har inte riktigt ekonomi till det nu. En gång tog vi ett tåg från Borlänge efter en konsert klockan sex på morgonen som kostade hur mycket som helst bara för att vi skulle kunna komma därifrån. Riktigt så spontan har jag inte råd att vara nu. Jag har egentligen inte råd med någonting just nu. Ja, idag ska jag som sagt gå på bio för min allra sista hundralapp och kan inte köpa en liter mjölk förrän på onsdag. Leve studentlivet.

Gick och handlade till slut. Promenerade en extrarunda för att röra på mig lite, men det var faktiskt skitkallt. Ett par minusgrader plus att det jämt blåser i det här jäkla landskapet gjorde att det bet riktigt ordentligt i kinderna efter bara en halvtimmes promenad. Fast det är ju allmänt känt att sydbor tycker det är svinkallt så fort det blir någa minusgrader, men ändå.
Handla på Ica var det ja. Det kan ju vara kul ibland, men gud, alla dessa tanter i päls! Inte för att jag har särskilt bråttom och känner mig stressad, men till slut tar det så lång tid så man inte vet vart man ska titta. Efter en stund står man och stirrar på rullen med plastpåsar som blev jätteintressanta helt plötsligt. Men kan inte människan förbereda sig lite och åtminstone ta fram portmonnän innan kassörskan säger vad det ska kosta? Och ja, du ska stoppa ner pengarna i plåtburken själv. Sen säger kassörskan "Har du möjligtvis 1,50?" Ja, och så tar det fyra minuter till att plocka fram de där 1,50. Och jo, din tia kommer farandes i skålen där, vilket mirakel! Konstigast var ändå när tanten kom på att hon glömt köpa cigaretter. Hon suckade högt så att alla skulle höra medan hon trängde sig fram till kassörskan igen: "Ojojoj, så lång kö det blev nu då. Men du, jag skulle ju ha cigaretter också..." Okej, hon kanske inte kan hjälpa att hon är långsam, tanten kanske har reumatism eller nåt. Men attityden... Jösses. Och det är faktiskt inte nåt man skämtar om, att pensionärer är oförskämda, det är ett faktum. Många är det. Och jag vet, för jag har jobbat i affär. Så det så. Sen är det faktiskt så att dialekten de har här gör att alla tanter i päls låter sju gånger snorkigare än de gjort i vanliga fall.

Åhh, gud vad det är jobbigt att vara förkyld! Och jaa, det är jättesynd om mig trots att jag vet att jag inte är den enda i världen som drabbats av vinterförkylning. Men jag låg och snörvlade till fyra inatt faktiskt. Efter den sjuttielfte snytningssessionen råkade jag se mig själv i badrumsspegeln och funderade en liten stund på att det är rätt lustigt ändå att man ser ännu sjukare ut efter man snytit sig. Rinnande ögon och röd näsa, som en annan alkis. Ja, ibland har man sina härliga stunder minsann...
Det är mamma som smittat ner mig, garanterat. Man ska inte bo fler än en person i en etta under en längre tid, av hälsoskäl. Hör ni det? Det är så sjukdomar sprids. Fågelinfluensan och annat. Dessutom smittade hon pappa innan hon åkte hit. Han låg hemma hela förra veckan och var så sjuk så han skällde ut en telefonförsäljare som försökte sälja rosenrot till honom. Då är man sjuk.

Fast jag har varit duktig och arbetssam idag ändå. Har skickat praktikansökning till Växjö och ansökning om sommarvikariat i Jönköping. Det blir nog bra. Så nu behöver jag inte göra nånting mer idag tycker jag.
Nu: Kafferep i Christer i P3.

Ibland får jag så dåligt samvete över sånahär dagar. Dagar då jag inte har nåt särskilt att göra. Tror det sitter i sen man var liten. Då gjorde jämt mina föräldrar att vi fick dåligt samvete om vi inte gjorde nåt "redigt". Inte så att de var efter oss med mattpiskan om vi inte hade nåt att göra, men man fick liksom inte sitta inne och kolla på video eller spela tv-spel när solen sken och man skulle alltid lista ut något att hitta på ifall man klagade på att man inte hade nåt att göra eller att allt var tråkigt. "Men gå ut och se om du kan hitta nån att leka med då, eller gå upp till farmor. Gör nåt redigt, sitt inte bara här."
Så nu har jag lite dåligt samvete. Men vad ska jag göra? Jag behöver ju faktiskt inte göra nåt. Egentligen.
Det är en konst att kunna ha tråkigt.

Vi har vänner till familjen som bor här i Örebro. De har sommarstuga nere vid sjön utanför den by jag kommer ifrån. De är runt sextio, har två vuxna barn och är jättetrevliga. En gång var jag och fikade hos dem när barnbarnen var och hälsade på, och en gång kom mannen i familjen hem till mig för att hjälpa mig byta en propp.
Tyvärr så har de ganska stora problem med yngsta dottern. Eller snarare är det hon som har problemen, men det påverkar ju dem också. Den här tjejen har varit ihop med en kille sen hon var sexton, båda utbildade sig och köpte sedan en lägenhet i Stockholm som de renoverade jättefint. Sen började kompisar runtomkring dem fylla trettio och de började gifta sig och få barn. Då drog killen. Jobbigt, givetvis. Hon fick börja leta ny lägenhet i Stockholm och hamnade då i en andrahandslägenhet i någon förort ganska långt ut. Efter en tid hittade de tillbaka till varandra och killen flyttade in i andrahandslägenheten. De var ihop i något år, sedan började de leta efter hus och kanske skulle de gifta sig också. Nä. Då fick killen spatt igen och drog. Så nu är den här tjejen helt under isen. Hon mår jättedåligt, har varit sjukskriven och ringer till sina föräldrar hela tiden och är ledsen. Föräldrarna har nu hjälpt henne med en lägenhet i stan som tydligen var skiiitdyr, men vad hjälper det? Hon måste ju ha professionell hjälp för hon mår verkligen kass. Och snäll och hjälpsam som min mor är fixade hon fram lite telefonnummer till personer i Stockholm som kan hjälpa henne. De blev såklart jättetacksamma för hjälpen för de visste inte alls vart de skulle vända sig. Särskilt inte i Stockholm där det finns hur många ställen som helst. Vilket är bäst, vilket ska hon gå till? Föräldrarna säger till henne att den här killen var ju inte nåt att ha och att det finns ju andra och glöm honom osv. Men det är ju inte det hon vill höra. För henne fanns det ju ingen annan. Hon har ju bara varit ihop med honom och vet ju inte vem hon själv är utan honom. Det tror jag i alla fall. Hon behöver hjälp att hitta sig själv och finna sin egen roll i sitt eget liv, utan honom. Men det är ju inte särskilt lätt.
Vi var och åt middag hos dem igår och pratade massor om det här. "Akta dig för såna karlar, Ida." skojade de lite grann på slutet.  "Jaha, men hur vet man om de är "såna" då?" ville jag säga. "Står det nånstans? Kan man få veta det innan?"
Nej. För det finns inga garantier för någonting. Alla kan hamna där hon är. Jag hoppas verkligen att jag aldrig blir sårad på det viset och att jag blir så påverkad. Men å andra sidan förstår jag att det är en risk man måste ta i alla förhållanden. Det finns inga garantier för någonting.