sunstroke

Näe.
Jag måste börja träna igen. Det går ju inte att hålla på såhär. Mina promenader, som jag nuförtiden inte har lika mycket tid för, räcker verkligen inte.

Imorgon ska jag på julbord med jobbet. Det känns ju bra.
Inte.

Måndag liksom. Vad händer?

Inte så mycket. Ändå har dagen varit upp och ner. 
Började morgonen med datorhaveri på jobbet. Eller ja, det var hela det datasystemet vi registerar alla som kommer som havererade. Och vem tror ni det var som var i receptionen imorse? Jo. Jag såklart.
Så jäävla jobbigt. Och så jäävla många människor det kom under JUST de timmarna som allting låg nere. Efter en förmiddag därute där jag fick göra ALLT manuellt och samtidigt ha sjutusen saker i huvudet var jag helt slut (men jag fixade det galant, givetvis).

På eftermiddagen hade jag medarbetarsamtal med min chef och fick bara höra fina och bra saker. Yeah, I'm gooood, kände jag då och blev på gott humör igen.

Sen skulle jag åka hem men på bussen var det så mycket folk och jag var tvungen att sitta på ett baklängessäte och det var så varmt dessutom (jävla klimat vi har. panta era PET-flaskor och lämna in era hårsprayflaskor people). Var tvungen att stiga av efter halva vägen för att jag blev åksjuk (vad är det med mig? känner ingen annan som blir åksjuk så lätt). Fick då gå hem men upptäckte att det var mycket skönare och då blev jag glad igen.

Nu är det bara att vänta på att det ska gå neråt igen.

Var Anna Ternheim bra? Ja.
Var det trevligt att gå ut och ta en öl efteråt? Ja.
Blev det bara en öl? Nej.
Börjar du jobba klockan 7 imorgon? Ja.
Kommer du kunna sova nu då? Nej.
Har du vänt på dygnet nu igen bara för att du varit lite ledig? Ja.
Gör det något? Nej.

Jaha. Här sitter man i godan ro och dricker kaffe när det börjar rycka i ytterdörren.
Kommer morsan redan? Men varför ringer hon inte på ringklockan när hon märkte att det var låst? Här är det nåt skumt på gång tänker jag. Kikar i dörrhålet. Där ser jag två utvecklingsstörda, lite äldre män, stå utanför min dörr och flippla med sina händer. De bara står där. Varför? Vad vill dom? Om nu dom ville nåt, vilket jag har väldigt svårt att tro, jag känner inga utvecklingsstörda i stan, varför ringer inte dom på ringklockan då. Tänk om jag inte hade haft dörren låst och de bara stövlat in här. Vilken skräck.
Näe, jag har inget emot utvecklingsstörda människor, bara okända och oberäkneliga människor överhuvudtaget. Antar att det är nackdelen med att bo på första våningen i ett hus utan portkod. Sånt som händer.

Love actually är en MYCKET bra film.

Då var det dags för de små flaggorna på bussarna igen. Hemmamatch för HV71.
I tisdags jobbade jag kväll och hade aftonbladets måluppdateringsplingplong i bakgrunden på dataskärmen. Och som det plingade! Fjorton mål i matchen blev det, skitspännande ju. Tolfte raka utan förlust för HV dessutom.

Ikväll blir det trettonde. Luleå verkar lätt.

Nu är jag trött på sjuka männskor. Nu vill jag åka hem...

Haha. Vad är det med mig? Är det fullmåne eller?
Andra natten på rad som jag drömmer... opassande drömmar. Jag vaknar och skäms med röda kinder och rufsigt hår. Jojo. Minsann.

Apropå fjärilar i magen, svaga knän och rysningar i hela kroppen. Nu är Anna Ternheim-biljetterna fixade och två av mina Jönnepolare hänger med.
Arbetskamraten säger: "Går du på mycket konserter och spelningar eller? Tycker du har varit på ganska många sen du började här i alla fall."

Tjae. Om man inte kan få fjärilar i magen, svaga knän och rysningar i hela kroppen på annat sätt, vad ska man göra? Ungefär två timmar av rysningar och välbehag någon gång ibland är i alla fall bättre än inget alls.

Men det är fanimej mörkaste november. 
Ibland blir det inte roligare än vad man själv gör saker och ting till. Även på natten.

Haha, det är bara att skratta åt eländet.
Men det är nästan inte roligt längre när den första låten man möts av på radion en grå, dimmig, trött måndag är Mauro Scoccos låt Till dom ensamma.

Fast jag tyckte nog att jag tog det hela på ett bra och sunt sätt. Jag skrattade och sjöng med. Det är schysst att få en egen sång liksom.

Det här är en sång för alla dom
som aldrig hittat någon att dela sin glädje och sorg med
En sång för alla dom
som inte kommer hem till någon som frågar hur det är
Den här sången är till dom

Det var som tusan. Klänningen passade. Undrens tid är inte förbi.
Visserligen rätt kraftigt urringad, fast jag tror det var meningen. Lite bröst har ingen dött av.

Nu ska jag gå till macken och hämta ut ett paket med en klänning i. Jag känner på mig redan nu att den inte kommer passa. Jädra röv. Bokstavligt talat.

Men inte ens det kan få mig på dålig humör för snart kommer det kompisar långväga ifrån och det ska bli skoj. Det blir ingen organiserad inflyttningsfest som det var tänkt från början, men det kommer bli grymt kul ändå!

Sitter på jobbet och knappar på datorn. Inom synhåll jag har en läkare, två poliser plus lite godis.
Jag gillar mitt jobb.

Dessutom sa chefen idag att hon vill behålla mig efter mitt vikariat går ut i februari. Därav firandet med (ögon)godiset.

Jippi.

Fan vad jag blir irriterad på min hyresvärdsgubbe eller vad han nu är förnåt. Han är en riktig gubbe. På riktigt. Jag har ringt till honom två gånger nu och båda gångerna har han lyckats få mig sur. Det är faktiskt ganska svårt att få mig sur, jag är aldrig det nästan. 
När jag presenterade mig lät det: "*suck* Jaha.." Sedan frågade jag lite försiktigt hur det var med det här med parkeringsplatserna och han förklarade att det minsann är kö på dom och att det är många före mig och att vi faktiskt har väldigt ont om platser och han lät bara mer och mer sur och arg. Som att det var jag som förstört hans humör nu bara för att jag drog upp eländet med våra parkeringsplatser och den långa kön som finns.

Mot slutet kände jag mig nästan tvungen att be om ursäkt för att jag råkat sabba hans dag med min lilla, enkla fråga. Vafan, så ska det väl inte vara.

Vet hut.

Gubbfan.

Eh, nähä.
Nu blir vi visst inte alls många på lördag. Konstigt.

Nej.
Det är fan inte alls konstigt. Jag är inte förvånad. "Hoppsan, hoppsan vi var visst bjudna på en annan fest." Jag har hört det förut. Har till och med sagt det själv nångång. Det är bara det att först låter allting så himla bra och allt är jätteroligt och kul ska det bli. Sen dyker andra saker upp, saker som eventuellt är större, roligare. Och då blir det jobbigt. Då måste man fundera över vilket som blir roligast och sen komma på nån bra ursäkt att tacka nej till det man egentligen skulle göra från början utan att ge någon dåligt samvete. Jag känner igen det, jag har också gjort det. Det är lite tråkigt bara.

Jaja, det blir nog bra med det...

Familjemys i soffan.

Coolt. Då har jag lärt mig att blogga genom mobilen då. Kan vara bra att veta.
/ Hightech-Ida.

fönster

Rubrik liksom

Jajemänsan. Imorgon ska jag på kalas. 80-årskalas minsann. Smörgåstårta och päroncider, dä ä gräjjer dä.
Tyvärr ska inte kalaset hållas i det lilla röda huset utan det får bli på boendet farmor är på just nu. Men det får duga. Hon har det bra där. När man kommer för att hälsa på henne får man skriva upp i en liten bok att man varit där. På så vis kan hon se det och bli glad. För ett tag så trodde hon att hon aldrig fick några besök eftersom hon glömde bort hela tiden att folk varit där. Så sorgligt.

Jag tänkte först att det måste vara jobbigt för farfar också. Att se att den man varit med hela livet förändras så. Och det är klart att han tycker. Men han tycker det är bra nu, att hon inte är hemma. För han har ju märkt av det mycket mer än vad vi gjort. Vi har ju inte tyckt att det varit så himla farligt. Lite glömsk bara, på ett gulligt sätt. Fast det har ju varit mer än så. Och han har tagit hand om henne jämt, hon fick polio i ungdomen och har varit lite småhandikappad hela livet, men nu orkar han inte längre. Och det förstår man ju. Han har ju sina egna krämpor också.

Men. På det stora hela är alla glada och nöjda just nu. De har det bra. Och de har ju alla oss, två barn med makar och sex barnbarn. Vi kommer ju på besök även om farmor inte alltid minns det efteråt. Det är ju huvudsaken.

Jag har precis skrivit ihop ett litet, gulligt födelsedagskort.  
Jag börjar nästan gråta litegranna när jag ser på det.
Min faamo.

Kvällens roligaste program ikväll var fanimej Rapport.
Saddam Hussein: "Skit ner dig! Hela den här domstolen är skit!"

Så jävla roligt. Undra vad skit heter på irakiska?

Eftersom jag har jobbhelg den här helgen är det bara att komma hem för att i princip gå och lägga sig igen eftersom jag jobbat ikväll och ska jobba imorgon bitti. Man får inte mycket redigt gjort, så att säga.
Fast jag är glad för att den där festen som jag trodde att jag missade inte blev av, då gör det inget längre.

Nu är det svt:s skräckfilmsnatt. Ska nog kolla lite även om jag nu på gamla dar inte alls gillar att se läskiga filmer. Ensam, that is. Fast Exorcisten är ju knappast läskig. Bara konstig. Nästan lite rolig faktiskt.

Nu vill jag veta igen vilka det är som läser här. Det börjar nämligen bli sådär skrämmande många igen.
Säg hej vetja. Och gärna vem du är också.

Äsch, det var inte så himla farligt.
Det var bara en lite äldre kvinna som inte kunde förstå varför henne dotter och hennes väninna inte fick komma in till oss efter en olycka som hänt förra veckan. Förra veckan alltså, jag jobbar på en akutmottagning. Det är inte jag som gör bedömningen när folk kommer, det är en sjuksköterska som gör det, men eftersom jag tar emot människorna, blir den första de möter, den de frågar saker, den de kan gasta och leva rövare med. Ja, då kan det bli så. Att man kanske inte vet om hur saker och ting går till, det är ju en sak, men när man står och blir förbannad på en stackars tjej bakom en glaslucka som man bytt max två meningar med är ju lite... fel.
Fast just när hon höll på och anklaga mig för att vara den som inte tog in dom hos oss för att träffa läkare kom han som är chef för all vårdpersonal förbi och hörde allt. Så han förklarade i barsk ton för damen hur riktlinjerna hos oss är. Inga särskilda symtom av en olycka som hände för en vecka sen, då ska man inte åka till akuten bara för att "kolla upp sig".
Så är det.

Men det händer lite då och då. Människor blir upprörda för lite vadsomhelst ibland. Oftast är det ju angående väntetider. Och jag kan inte göra nåt. Det är bara att försöka berätta för dom att det är jättemycket att göra just nu och alla jobbar på så mycket de kan osv. Det är ju en ganska ansträngd arbetsplats, så det blir ju lite knepigt ibland. Och det händer så mycket mer än vad som syns. Ibland ramlar det in ambulanser t ex, sånt ser ju inte folk och då undrar de varför det tar så lång tid. Oftast nöjer de sig med att man då förklarar hur läget är, men vissa nöjer sig liksom inte.

Men jag gillar det ändå. Jag gillar stressen ibland. Att ha koll på hundra saker samtidigt. Att kunna hjälpa till. Oftast är ju folk tacksamma. Inte bara patienter utan även andra som man kan hjälpa. Idag fick jag t ex telefonsamtal från länskrim här i stan för att hjälpa till med en grej. Den polisen blev jättetacksam. Sånt är ju bra.

Ja. Jag sover nog gott idag också.

DAGENS VILL HA: Tavlan. Tror jag.
DAGENS KLÄDSEL: Just nu mysbrallor, vitt linne, grå kofta och tofflor från Indiska. Tidigare idag vitt linne, jeans och brunrandig kofta.
DAGENS SMINK: Foundation, puder, mascara, lite brun kajal, lite rosa rouge fast jag egentligen inte behövde.
DAGENS FRISYR: Min vanliga. Kan inte göra så mycket mer.
DAGENS HÄNDELSE: Dagen är ju inte slut än, men mina köttbullar i brun sås var fanimej ett riktigt event! 
DAGENS LÅT: Undiscovered med James Morisson. Skaffa!
DAGENS PLANER: Har jobbat. Ikväll ska jag prata i telefon, käka popcorn och glo på Leif GW Persson.
DAGENS SAKNAD: Mina vantar. Vafaan har dom tagit vägen?
DAGENS DUMMASTE: Kvinnan som fick psykbryt på mig på jobbet idag. Bara för att en anhörig är lite sjuk får man faktiskt inte bete sig hur som helst. Hyfs!
DAGENS SJUKA: Inget, tror jag. Jag känner mig frisk. Då är man väl frisk?
DAGENS DROG: James Morisson. Skaffa skivan säger jag.
DAGENS ROLIGASTE: När kvinnan som fick psykbryt på mig fick smaka på sin egen medicin. Sucker!
DAGENS FAVORIT: Den där roliga sköterskan på jobbet. Fikar man tillsammans med henne kan man räkna med skratt till kaffet.
DAGENS KRAM: Har inte fått nån. Har inte gett nån. Usch. Fast jag fick en klapp på axeln idag, räknas det?
DAGENS PUSS: Har inte fått nån. Har inte gett nån. Usch.
DAGENS KÖP: Åh, varför gjorde jag inte denna igår, då handlade jag ju massor. Idag inget. Jo, kaffe på jobbet, 2 x 2 kronor.
DAGENS GODIS: Popcorn.
DAGENS HUMÖR: Trött, men jag har sovmorgon imorgon så jag är på bra humör.
DAGENS ORD: Isgata.