Damn you Gudrun.
Den här helgen är det ett år sedan stormen Gudrun drog fram.
Jag hade varit hemma och firat jul och tänkte åka hem till Örebro den helgen. Förmodligen tog jag den sista bussen som fick köra den lördagseftermiddagen. Jag skyndade mig att komma iväg när mamma och pappa på morgonen började mumla om att dunka upp med vatten, brygga kaffe i termosar och sätta fram värmeljus och filtar.
Eftersom jag var tillbaka här fattade jag nog aldrig riktigt hur det var där hemma. Ingenting fungerade. Elen var borta i två veckor, telefonerna funkade inte, något vatten fanns inte. Och skogen fanns definitivt inte. I alla fall såg den inte ut som den gjorde förut. Tydligen har 20 människor dött i samband med stormen. Antingen genom skogsröjningsolyckor efter stormen eller av olyckor i direkt samband med stormen. Det mest tragiska som jag hörde om hände i ett samhälle nån mil från det samhälle jag kommer ifrån. Där var pappan i familjen med om en olycka i skogen någon dag efter stormen, och bara någon dag efter det tog den tonåringa pojken i familjen livet av sig. Det går ju inte ens att föreställa sig så hemskt det måste varit. Min pappa arbetar på Skogsvårdsstyrelsen och han hade några hektiska veckor framför sig efter stormen kan man säga. Särskilt eftersom han har hand om försäkringar och ja, den biten. Dessutom var det två skogsägare i pappas distrikt som tog livet av sig efter att ha fått all sin egendom förstörd.
Som tur är blev vår skog inte så jättehårt drabbad om man jämför med vissa andra. Ändå jobbade pappa hela vintern, våren och sommaren med att ta hand om all den skog som ändå föll ner. Och inte blev det lättare av att vår skog ligger på en ö. Det blir ju en del merarbete då. Men han har varit duktig och nu är det mesta arbetet över. Fast för många skogsägare har ju livet ändrat sig totalt. Man kan ju tycka att "det var ju bara lite skog..", men då vet man nog inte riktigt hur mycket det egentligen var och att det faktiskt finns (fanns?) folk som försörjer sig på sin skog.
Lass 248, eller nåt.
Jag hade varit hemma och firat jul och tänkte åka hem till Örebro den helgen. Förmodligen tog jag den sista bussen som fick köra den lördagseftermiddagen. Jag skyndade mig att komma iväg när mamma och pappa på morgonen började mumla om att dunka upp med vatten, brygga kaffe i termosar och sätta fram värmeljus och filtar.
Eftersom jag var tillbaka här fattade jag nog aldrig riktigt hur det var där hemma. Ingenting fungerade. Elen var borta i två veckor, telefonerna funkade inte, något vatten fanns inte. Och skogen fanns definitivt inte. I alla fall såg den inte ut som den gjorde förut. Tydligen har 20 människor dött i samband med stormen. Antingen genom skogsröjningsolyckor efter stormen eller av olyckor i direkt samband med stormen. Det mest tragiska som jag hörde om hände i ett samhälle nån mil från det samhälle jag kommer ifrån. Där var pappan i familjen med om en olycka i skogen någon dag efter stormen, och bara någon dag efter det tog den tonåringa pojken i familjen livet av sig. Det går ju inte ens att föreställa sig så hemskt det måste varit. Min pappa arbetar på Skogsvårdsstyrelsen och han hade några hektiska veckor framför sig efter stormen kan man säga. Särskilt eftersom han har hand om försäkringar och ja, den biten. Dessutom var det två skogsägare i pappas distrikt som tog livet av sig efter att ha fått all sin egendom förstörd.
Som tur är blev vår skog inte så jättehårt drabbad om man jämför med vissa andra. Ändå jobbade pappa hela vintern, våren och sommaren med att ta hand om all den skog som ändå föll ner. Och inte blev det lättare av att vår skog ligger på en ö. Det blir ju en del merarbete då. Men han har varit duktig och nu är det mesta arbetet över. Fast för många skogsägare har ju livet ändrat sig totalt. Man kan ju tycka att "det var ju bara lite skog..", men då vet man nog inte riktigt hur mycket det egentligen var och att det faktiskt finns (fanns?) folk som försörjer sig på sin skog.
Lass 248, eller nåt.
Kommentarer:
Trackback