sunstroke

Jag har alltid tänkt att det ska bli roligt att bli vuxen. Man har ju så mycket att se fram emot.
Man flyttar hemifrån, träffar någon att bli ihop med, sen flyttar man ihop, man reser runt och tittar lite på världen, sen gifter man sig och sen får man barn. Kanske inte just i den ordningen, men ungefär.
Fast nu undrar jag lite. När kommer det då? När händer det? När sätter åkandet på rälsen igång?

Ja, jag vet. Jag är faktiskt bara 22. Det är ingen brådska just nu. Nästan jämt så tänker jag: "Nej, men det är skönt att vara själv, att få rå om sig själv, att inte behöva anpassa sig eller ha någon att ta hänsyn till hela tiden." Och så tänker jag: "Nej, man ska ju absolut inte stressa, en dag så händer det. Och du är en bra och cool tjej, Ida. Snart kommer någon att upptäcka det på riktigt. Allt det där kommer att hända. Det är lugnt.”
Så är det ju, och jag stressar inte särskilt mycket, men det känns ändå som att jag vill veta. Nu, helst. Kommer det att bli så? När då? Tänk om det där aldrig händer?

Nu tänker jag alldeles för långt fram i tiden. Jag gör det ibland. Men tänk om man vaknar till någon gång när man är femtio och tänker: ”Shit, inget av det som jag drömde om när jag var yngre har hänt."
De senaste åren har jag mer och mer börjat tänka på vad jag egentligen vill ha ut av livet. I de här banorna har jag inte tänkt särskilt mycket i förut. Men ibland  kan jag komma på mig själv med att dagdrömma om små tänkbara scenarion som man förhoppningsvis har att vänta i livet. Det kan handla om vad som helst, men nån liten grej sådär som: ”Japp, så ska jag ha det på mitt bröllop”, eller ”Ja det var ett fint namn, det skulle man kunna döpa ett barn till.”
Men tänk om de där sakerna aldrig händer? Kan inte någon bara komma och tala om att det kommer att hända.
Vadå leva i nuet och blablabla? Jag vill veta.


Nåja. Det löser sig med skridskor bara det blir is.
Jag är bara 22.