sunstroke

Jahapps. Får jag lov att presentera Ottar. Han/hon bor i min mage.



Det är såå konstigt. Men SÅ härligt. Pang, sa det bara så fanns det nåt där. Hann knappt börja med att räkna ägglossningdagar förrän det visade sig att det redan hänt. Nu är den 19 veckor gammal och är tänkt att anlända i mitten av april. Alla verkar så glada för vår skull och inga är gladare än vi. Och jag har mått fantastiskt bra hela tiden. Må illa? Vad är det för hittepå?
Idag var vi på det stora ultraljudet för att kolla alla organen. Vi såg t o m Ottars lillhjärna. Shit, jag hade varit nöjd bara vi fick se ett huvud. Att man kunde se så detaljerat som lillhjärnan var helt fantastiskt. Och så magsäck och njurar och hjärta och det där. Fast den envise lille krabaten ville ligga med ryggen uppåt och inte alls vända på sig, så doktorn fick ingen bra bild på hela hjärtat. Hon såg att allt var okej, men hon fick ingen bra fyrkammarbild, som det hette. Så vi ska tillbaka igen om två veckor och kolla om den vill visa upp sig lite bättre. Inte mig emot!

Ska försöka att inte göra detta till nån slags gravid/barn-blogg, men äh, det kommer ju komma en del såna inlägg också förstås.

Och nu undrar ni kanske vad jag får Ottar ifrån. Ja, det kan jag också undra. Men i somras, innan vi visste om detta, läste vi dödsannonserna i JP och då hade en äldre herre vid namn Ottar gått och dött. Då frågade jag min J om vi inte skulle ta och döpa våran förstfödde till Ottar, alltså på skoj. J började genast sjunga på Allan Edwalls Stackars barn-visor. Den om Ottar går såhär: (obs, vi vet ju inte om det är just en Ottar därinne, och OM det blir en pojke ska den ju inte heta Ottar, utan det är bara själva arbetsnamnet va)

Den käcke lille Ottar
han skulle hugga ved
med Ottar plocka´ kottar
det var bekvämare.
Du stackars barn som hugger ved,
sån konstig ved du kommer med,
sa mor till lille Ottar
som skulle hugga ved.

Jomen alltså, jag SKA börja blogga igen. Om 2,5 vecka. Återigen kommer det förmodligen bli svårt att hitta balansgången mellan hur mycket man ska skriva och hur mycket man ska hålla för sig själv. Men vissa grejer måste man ju bara berätta om. Och ni som undrar vad som är på gång nu, och om det möjligen kan vara så att... ja, den tanken som ploppade upp först hos er, den är helt rätt.

Så, see ya om ett par veckor dårå.

Jamen badrummet blev lite såhär:
 

Blev rätt bra tycker jag. Blandarna gör sig bra och den röda glasmosaiken är snajsig.

Jomen jag kanske ska börja blogga igen... Kanske. Jo. Eller jag vet inte. Fan. Om ett litet tag kanske.

Har till ett av badrummen i huset som vi flyttar till om 2 veckor (!) snöat in på blandare från Gustavsberg. Röda. Coolt? Ja, kan bli. Vi tror det. Är tänkt som både badkarsblandare och till handfat. Om vi vågar. I huvudet ser det otroligt coolt ut. Vad tror ni?

Näe, nu har jag inte uppdaterat igen på jättelänge... Det här håller ju inte. Men om en månad (gah! var är alla flyttkartonger?) flyttar vi till huset, jag kommer få skattepengar och kan förhoppningsvis köpa en egen dator som jag inte ska ha kopplad till tv-skärmen, så man kan surfa och titta på tv samtidigt. Ja, så får det bli. All min musik får ju ändå inte plats på mannens dator och jag måste kunna ha en bra dator sen så jag kan fixa bra spelningslistor till min mp3 som jag ska ha till mina oändliga skogspromenader när vi flyttat till landet. Då börjar mitt nya liv och jag ska gå ner minst 5 kg. Eller nåt... Nåja. Det kommer bli gött iaf.

Och! Vi har fått ett körsbärsträd av våra fina, fina vänner. För att vi förlovat oss och köpt ett hus. De är ju alldeles, alldeles underbara de små liven. Det står just nu på balkongen och knoppar sig och väntar på att få komma ner i jorden.

För övrigt är livet gött, vi längtar till huset så vi håller på att dööööö!

Jag och älsklingen och fyra kompisar till har varit i Sälen på långweekend och åkt skidor. Ont i bena som fan, men det var gött att åka skidor. Tror att vi kom fram till att min stil i backen blev: Lugn, stabil, ser ut att njuta när hon åker. Tror det var den obligatoriska jägern innan första åket varje dag som gjorde det. Det gjorde i alla fall att jag inte frös om tårna.

Annars är det bara fint. Är långledig till helgen vilket betyder fyradagarsvecka bara. Sen blir det lite kalas till helgen, följt av ett annat kalas. Och så en fest.

Det blir bra det här.

Igår hade jag och mannen en liten bio-dejt. Var på stan och käkade och gick sedan och såg Män som hatar kvinnor. Så befriande att gå på bio en tisdagkväll där det mest är medelålders människor. Inte lika stökigt som en fredagkväll kan man säga. Visserligen skrattar de på konstiga ställen och en tant fick en hostattack när det var som mest spännande. Men jaja.

Måste ju verkligen säga att det är uppfriskande med en svensk film som är så grym. Egentligen tycker jag inte att storyn känns sådär jätteverklighetstrogen överhuvudtaget, särskilt inte med tanke på att det är svenska miljöer. Fast å andra sidan är det kanske därför den är så bra på nåt sätt. Så annorlunda. Men ändå. Det blir aldrig sådär mesigt som jag först var rädd för. Det håller. Det är till och med på sina ställen ruskigt bra. Svårt att göra jämförelser med boken, men så som Lisbet Salander såg ut i mitt huvud lyckas Noomi Rapace komma väldigt nära. Hon är suveränt bra. Med risk för att göra en spoiler så ska jag inte avslöja vem, men jag tyckte att skurken inte var tillräckligt skurkig. Dels var det svårt att se honom i den rollen, och dels var han inte tillräckligt skräckinjagande. I boken fick man intrycket av en riktig two-faced Dr Jekyll and Mr Hyde. Den skildringen var lite mesig. Men annars - grymt bra.

Män som hatar kvinnor får 4 vita dildos av 5 möjliga.
(inga vidare kommentarer om betygssystemet, ni som lästboken vet)

Var på förfest igår i alla fall. Kändes rätt skönt att avvika i lagom tid. Inte bara för att jag visste att jag skulle upp och jobba, utan för att jag inte längre känner något sug efter att gå ut. Det är nästan helt borta nu. Det kommer tillbaka lite då och då, som nu när jag lyssnar på Pokerface (den är ju löjligt bra), ni vet när man känner peppen och man känner sig lite snygg och verkligen på gång och att hela världen är bäst och man verkligen älskar sina vänner (det gör jag fortfarande iofs) och vinet smakar så gott (det gör det fortfarande iofs).

Poff. Borta.

Men det går kanske upp och ner. Just nu är jag ju i värsta kärleksbubblan och vill hellre stanna hemma och pussa på min man än gå ut och vara full och bakis dagen efter. Så ovärt liksom. Kanske hittar jag tillbaka lite senare i livet, kanske någon gång i 40-årsåldern då jag är nydumpad tvåbarnsmorsa som går ut med kläder från 2009 och "röjer" på dansgolvet. Haha! Never gonna happen! (hoppas jag innerligt)

Jobbar den här helgen. Inte bara helgdagarna utan även imorgon måndag. Suger ju åsna det, som vi brukar säga här hemma. Eller äsch, jobbet är väl okej. Idag var det det i alla fall. Trevliga jobbarkompisar, skämtsamma läkare och att jag fick sitta ensam och jobba i ett par timmar. Det är skönt.

Men alltså, människor är ju inte kloka. Fattar ni att det inatt var två personer, födda på 80-talet, som tog ambulans in till sjukhuset för att de hade influensa. Ambulans liksom! De skulle inte ens kommit till akuten i första taget, dessutom ambulans! Om ni undrar var era skattepengar går gott folk, så jag kan avslöja att där har vi en bov. Människor! Kan faktiskt förstå att 80-talisterna verkar vara de mest hatade patienterna på jobbet, det var nåt med att vi är bortskämda och krävande... Hm.. Jo, men ibland undrar man ju.

När det i gruppen som är utsedda att bli superanvändare i ett nytt sketastort datasystem finns personer som säger Goggel istället för Google tappar jag respekten på nåt sätt va...

Hur ska detta gå? Det kommer bli otroligt jobbigt under den period som inkörningen kommer ske, och lite till. Typ om ett halvår eller år. Jag vet att jag kommer vara irriterad varje dag. Kanske vore det lämpligt med en planerad långledighet just under den tiden? Typ mammaledig. Fan, det vore så gött. Precis vad chefen frågade mig när hon undrade om jag ville bli superanvändare. Hon sa att det kommer ju krävas extra jobb, energi och kraft och undrade ifall jag under detta året väl inte planerade att gå och bli med barn just nu. Näe, sa jag då. Sen kom jag på att så får man ju faktiskt inte fråga som arbetsgivare. Pga diskriminering och det där. Så nu funderar jag på att bli med barn på ren pin kiv. Bara lämna det sjunkande skeppet sen efter ett tag.

Får se exakt hur jobbigt detta blir.

Men så trevligt. Snart har jag jobbat färdigt för den här helgen. Jag har varit så sjukt sugen på våfflor nu i flera dagar så ikväll ska det blir av äntligen. Mmm, hjortronsylt...
Imorgon ska jag klippa mig och sedan möta upp lillasyster som kommer upp till stora staden för att kolla på balklänning till studenten. Kära nån, tar hon verkligen studenten i år? Fyller hon verkligen 19 nästa vecka? Fan, jag minns ju klart och tydligt när hon föddes. Men det är väl så. I veckan mailade jag lite med brorsan på jobbet och berättade om huset. "Är jag också vuxen nu?", skrev jag. "Vuxen blir du aldrig", fick jag som svar.

Nu ska jag gå hem i blasket. När kommer våren egentligen?

Just nu sitter jag i mitt hyreshus efter att ha vaknat av stampandet från våningen ovanför. Det är helt otroligt vad den kvinnan klampar runt. Jag hatar henne och längtar, längtar, längtar till slutet av maj då det blir flytt. Annars är det gött, sitter och käkar långfrukost framför datorn och lyssnar på webbradio P3 Mammas nya kille, otroligt roligt. Snart är det Tracks med Kaj Kindvall, nostalgi! Men det suger såklart apa att jag ska åka och jobba om ett litet tag och missar melodifestivalen med söta vännerna ikväll. Inte så mycket för melodifestivalens skull, utan för det andra.

Och här är vårat hus:

Jomen nu är det så här, att i lördags när jag jobbade och Mannen var hemma och hade tråkigt så läste han igenom min blogg. Jajemänsan, dit har vi kommit nu. Eller ja, egentligen rätt så mycket längre. Men det kändes först lite... naket. "Va? Har du läst HELA?" Det verkade som att han tyckte den var bra, fick några komplimanger för att han tyckte jag skrev roligt och så. Kan ju tänka mig att han tyckte det var roligt att läsa under perioden vi höll på att bli tillsammans, det tog ju ändå ett rätt bra tag innan jag tinade upp, så att säga. Men nu!

NU!

Ja, nu är det så att vi ska flytta till ett rött hus med vita knutar till sommaren. Det är ju helt sinnessjukt kan tyckas, men det så, så rätt. Jag tycker nog att jag trivts ganska bra som city-tjej nu i ett par år, i Jkpg i och för sig, eh, men nu blir det andra bullar. Är inte helt övertygad om att alla mina vänner i stan tycker att det är ett sådär jättebra beslut. Men nu är det ju såhär, att jag, eller vi kanske jag ska säga, vill gärna ha hus innan man börjar med ett eventuellt familjeliv om ett par år eller så (med reservation för att allt inte går vägen som man vill). Så, ett rött hus med vita knutar i en liten by utanför stan med nästan sjöutsikt och ett par hundra meter till bad- och båtplats känns helt, helt fantastiskt. Det är faktiskt en look-a-like som hembyn där jag är uppväxt. Bilder kommer är kontraktet är påskrivet om två dagar.

Nattugglan, zany, lucy - jag kommer fortfarande hänga med ut på krogen (måste bara planera lite innan, eh..)

Nää, men annars är livet rätt gött. Förutom att det är grått och skittrist i januari så mår jag alldeles FÖR JÄVLA BRA som nyförlovad. Det är helt ashärligt att ha en guldring på ringfingret, det är det faktiskt. Just i dagarna håller vi på att buda på ett hus som ligger en bit utanför stan till och med. För det har börjat sprätta lite i benen nu. Visst, det kan väl vara skönt att bo mitt i stan, men det är faktiskt inte så roligt att kunna se in till grannarna i nästan alla fönster och att ha en kvinna med uppenbar damp med klackskor i lägenheten ovanför. Och tänk om man hade en egen gräsmatta, MMM... Så vi får se, det vore härligt i alla fall.

Tänkte ge er lite exempel på två olika slags ömhetsbevis jag och min fästman brukar visa för varandra. Det är lite på den nivån vår humor ligger just nu, inte sådär jättehög, men det är jävligt roligt. Igår gjorde jag om Mannens skrivbord på datorn till den här bilden, jättestort över heeela skrivbordet. Tjae, han skrattade i alla fall (kan ni fatta att den är var med i OKEJ-tidningen någon gång på 80-talet, vafan det var typ 14-åringar som läste den!):



Och i förrgår kväll skickade jag den här till Mannen som var iväg och jobbade natt, för att han skulle få lite roligare på jobbet:

...eller jaja, nio kommentarer om folk som ville att jag skulle göra blogg-comeback. Det kan räcka ibland. Får se hur länge jag orkar blogga. Jag vet inte riktigt, men jag tror att det som infann sig när jag slutade blogga i somras var en slags olustighetskänsla över att jag inte riktigt visste vilka som läste eller inte läste bland människor jag känner. För helt apropå råkade min ena bror på den här bloggen och gillade då inte att jag hade ett par bilder på söta brorsbarnet. Det kan jag verkligen förstå, man måste ju fråga innan. Men jag tänkte inte på det, för att för mig så var det naturligt. Då infann sig rädslan att av misstag trampa på folks tår. Och det är ju verkligen inte meningen. Så jag ska försöka, utan att blanda in min fina familj allt för mycket eller ha bilder på folk som inte godkänt det innan. För det vet man ju vid det här laget - att det är spöstraff på att t ex ha blivit taggad på ett fyllekort på facebook utan att man godkänt det! Skämmes ta mig fan!