sunstroke

Söta Lucy som jag träffade för några veckor sedan hade för ett tag sen en text i sin blogg från en av P3's krönikörer Rebecka Vinterbarn Elg.

"konstant singel

det är inte som att jag är hopplös när jag säger att jag aldrig kommer träffa nån, det är bara det att jag inte är speciellt hoppfull. tjejerna tycker det är konstigt, men det är inte så konstigt att tjejerna tycker att det är konstigt för vi beundrar redan varandra. och visst, det var en trevlig afton, men det är bittert att dagen efter förstå att man har blivit en tjej som aldrig går hem med nån andra kvällen. av den enkla anledningen, att det aldrig blir en andra kväll. för att det första intrycket man lämnar är väldigt gott, men det andra är till missbelåtenhet.

och visst väcker det en smula mindervärdeskomplex i en, och man upptäcker återigen att det var ju onödigt att blanda in andra människor i sitt liv. för så länge man är ensam är man ganska nöjd över hur man tar sig ut. om man går runt hemma i sina mjukisbyxor så ställer man sig aldrig frågan ifall man duger, för det vet man att man gör. det är när omvärlden plingar på dörren som man ifrågasätter sig själv. om man inte blandar in andra människor i sitt liv så slipper man också upptäcka att man inte duger för dem. men det är tyvärr både jävligt omöjligt att lyckas med och jävligt tråkigt om man skulle lyckas.

tjejerna frågade vad som hände. vad som hände? ja du, han nyktrade väl till. och tjejerna vill gärna analysera. de säger att det kanske var nåt jag sa, hur jag agerade, att jag skulle gjort nåt annorlunda för att han skulle bli intresserad av mig, och jag fräser och spottar på deras ord. varför ska man förutsätta att man gjort nåt fel, eller att man varit för frispråkig, eller rakspråkig, att man pratat alls? det är lättare att inse att nån bara är totalt jävla ointresserad av en.

som att det accepteras att killar är de som kan skrämmas bort och att tjejer ska vara dem som borde lära sig hur man snärjer en man och får honom att stanna."



Jag säger inget mer.

Kära nån vilka underliga situationer man finner sig själv i ibland. Helt allvarligt. Det är galet.

Idag skedde så det där besöket.
Och ja, jag ringde faktiskt och bytte doktor till en kvinnlig, men inte för att jag promt inte skulle ha en man utan för att jag blev rekommenderad en annan som råkade vara en kvinna. Men. Den här kvinnliga doktorn hade inga vanliga tider kvar när jag ringde utan det fanns bara så kallade "studenttider". Det betyder att det även är en student med. Alltså en läkarstudent, inte en vanlig. Och jaha, ja det fick väl gå då. Jag är ju professionell av mig och kan se det rent medicinska i det hela plus att jag är ganska tuff av mig(host, host) så jag sa att det gick väl bra.

När jag kom dit upptäckte jag, vilket jag nästan iofs kände på mig med min vanliga tur, så var den där läkarstudenten förstås en kille.

Och utan att berätta alltför mycket så att alla mina manliga läsare plötsligt försvinner härifrån så kan jag säga att det är rätt märkligt att ligga och stirra upp i ett helvitt tak, där det inte finns något överhuvudtaget att fokusera på, samtidigt som man först hör: "Och så ganska långt in, snett uppåt, ser du den?", och sedan en halvnervös läkarstudent, som förmodligen inte så många gånger i sitt liv varit med sitt öga just där, som säger: "Näe, jag ser inte.."

Fast efteråt sa de att det hade varit "mycket värdefullt" att jag gått med på undersökningen. Då kände jag mig duktig. Så duktig att jag nästan kände för att be om ett änglabokmärke med glitter på...

Nåja, huvudsaken är ju att jag överlevde. Men det är fortfarande märligt, den där gynstolen är förmodligen något man aldrig, aldrig kommer vänja sig vid. Det är liksom illa nog att bara ligga i den, att någon också ska titta är ännu värre.

Sådär ja. Då har jag berättat om min dag. Håll till godo. Särskilt ni killar. Haha.