Faamo.
Tyvärr ska inte kalaset hållas i det lilla röda huset utan det får bli på boendet farmor är på just nu. Men det får duga. Hon har det bra där. När man kommer för att hälsa på henne får man skriva upp i en liten bok att man varit där. På så vis kan hon se det och bli glad. För ett tag så trodde hon att hon aldrig fick några besök eftersom hon glömde bort hela tiden att folk varit där. Så sorgligt.
Jag tänkte först att det måste vara jobbigt för farfar också. Att se att den man varit med hela livet förändras så. Och det är klart att han tycker. Men han tycker det är bra nu, att hon inte är hemma. För han har ju märkt av det mycket mer än vad vi gjort. Vi har ju inte tyckt att det varit så himla farligt. Lite glömsk bara, på ett gulligt sätt. Fast det har ju varit mer än så. Och han har tagit hand om henne jämt, hon fick polio i ungdomen och har varit lite småhandikappad hela livet, men nu orkar han inte längre. Och det förstår man ju. Han har ju sina egna krämpor också.
Men. På det stora hela är alla glada och nöjda just nu. De har det bra. Och de har ju alla oss, två barn med makar och sex barnbarn. Vi kommer ju på besök även om farmor inte alltid minns det efteråt. Det är ju huvudsaken.
Jag har precis skrivit ihop ett litet, gulligt födelsedagskort.
Jag börjar nästan gråta litegranna när jag ser på det.
Min faamo.
min älskade lilla farmor var också "lite glömsk" fast jag tyckte det var väldigt jobbigt, kanske för att hon stod mig så nära. värst var nog när hon skulle klä av sig näck på sjukhuset och jag sa att hon inte skulle det, så blev hon arg på mig för hon var minsann tvungen att åka till jobbet på telefonstationen och den här fotvården hon gått till var den sämsta hon varit med om. vad gör man? hon jobbade på telefonstationen när hon var 13-15 år liksom.
en bok är smart, för jag hälsade på henne ca 1-2 gånger om dagen den sista sommaren, och hon sa alltid att det var så länge sen.. eh ok.
det är inte alltid gulligt med lite glömska, ibland väldigt sorgligt :(
linus: Mmm. Riktigt så tokigt är det inte ställt ännu, men det kommer väl det också. Jättesorgligt är det.
Åh, nu saknar jag min farmor megamycket. Så fint du har skrivit...
Ja det kan inte vara någon lätt grej för ett radarpar, att dela på sig. Gud så fint, att vara ett par för alltid liksom. Nu rinner det en liten tår här...:)
Fin idé med besöksboken också.
Maza: Jag skulle kunna berätta om den gången jag "intervjuade" de två inför ett skolarbete på svenskan i gymnasiet som skulle handla om kärlek. Men jag kan ju säga såhär: jag fick MVG på det.