Huvva.

Vore ju synd att säga att det är en vanligt jobb jag har.
Fast på ett sätt är det ju det. Det händer ju hela tiden överallt.
Men när jag är på väg att gå på lunch är jag liksom inte van vid att se sex-sju personer runt en människa varav en av dem sitter på personen och ger hjärtkompressioner. Det är andra gången på två veckor nu som jag råkar gå förbi.

På vägen tillbaka såg jag sjuksköterskan med armen runt hustrun lite längre bort i korridoren.

Burr.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback