sunstroke

Jag hatar känslan av att känna mig bortgjord, utan att egentligen ha gjort bort mig. Jo, har jag gjort bort mig på riktigt så kan jag oftast skratta åt det och liksom ja, ja... Men idag, jag fattar inte.

Jo, jag har ett par svarta enkla, snyggt skurna och sköna byxor som jag kan ha till ALLT. Älskar byxorna. Men jag använde byxorna lite väl flitigt förra hösten när min mage började växa, och det gjorde att dragkedjan och tyget kring dragkedjan ballade ur. Hehe, alltså jag pressade verkligen den där dragkedjan to the limit, och efter det använde jag gummiband runt knappen och knapphålet för att kunna ha byxorna så länge som möjligt.
Och nu är det så att jag kan ha många av mina gamla jeans igen, men inte alla, och alla sitter inte längre lika skönt (eh, hello degmage), men så kom jag ju på mina skööööna snygga svarta byxor. Orka gå i tights och leggings mer. Men jag kan inte sy, särskilt inte när det gäller dragkedjor och sånt, det är ju komplicerat. Så jag ville lämna in byxorna hos nån som kunde fixa det. Hittade en liten syateljé vars beskrivning bl a lyder: "Vi utför lagningar." Så jag traskar in, lägger brallorna på bordet och visar var det är trasigt, varpå mannen säger: "Du, det är nog lika bra att du går och köper ett par nya byxor. Det är inte värt pengarna.." Och så ett litet flin på det. Som att mina byxor inte var tillräckligt fina för honom!

Vafan?! Är det inte jag som ska bestämma det? Och så attityden! Men jag har ju ALDRIG vett att ta en diskussion i rätt läge så jag förklarade aldrig varför jag ville ha byxorna lagade så jag ba': "Eh, nähäe tacksåmycketdåhejdå."
Om jag tycker det är värt att betala honom 250 kr för att slippa besväret att springa runt halva stan efter nya byxor som säkert inte är lika sköna osv, så får jag väl göra det? Var får han sina pengar ifrån egentligen med den aproachen, va? Fan.

Imorgon ska vi på doppålysning i kyrkan för Alice. Undra vad det innebär egentligen? Ingen vet. Vet bara att de ska tända ljus och säga namnen på alla som döpts under året. Nåja. Vi ska dit med Alice far- och morföräldrar och sen kommer de till oss på middag.

Jag ska alltså upp kl 8 imorgon och steka 6 kycklingfiléer. Äckligt.

För övrigt döpte sig Alice 19 juni i år. Allt var egentligen en komplott för att INGEN i min släkt skulle få kolla på kungabröllopet live. Mohahaha! Allt ljus på Alice. Såklart.

Nej, usch vad tråkigt. Men det är ju så. Sambon och far till barnet är på jobbet heeela dagen, och imorgon åker han på jobbresa och sover borta. Och det är ju rätt intensivt att hela tiden ha huvudansvaret för en 6-månaders bebis utan en chans att lämna över till någon, om så bara för en liten stund. Jag känner mig lite taskig, men jag hoppades innerligt att hon skulle somna nu innan kl 20 så jag får dricka kaffe i lugn och ro, varva ner och kolla på Robinson. Kanske att jag byter ut kaffet till vin, vi får se. Och nu somnade hon då klockan var 19.25. Perfekt. Nästan lite för bra. Vi får väl se. Risken finns att hon vaknar om en halvtimma och ba': "Nej, vaddå jag behövde bara en liten tupplur, nu kör vi hårt i 3-4 timmar till."

Snaaark.

Idag har jag och Alice varit på Ica och handlat. Jaoo, det var väl det.

Hejdå.

Jag älskar, ÄLSKAR att jag fått en dotter som sover! Idag sov hon till 9 och vi höll på att försova oss till sångstunden med de andra bebisarna här i byn. Och nu sover hon förmiddagsvilan.

Jag har äntligen börjat bli renoveringsinspirerad igen. Nu ska här bli lekrum och sovrum till Alice här i huset. I hennes rum ska hon få en alldeles egen bondgård! Den är så söt. Jag tänker mig att vi kommer ha mycket kul med alla djuren och deras läten. En bondgård kändes som vår grej, särskilt eftersom Alice farfar har 60 kor!

Näe. Jag vill inte hamna i den där klassiska gräl-fällan när man fått barn. För det är ju egentligen rätt löjligt. Så jag säger inget.

Men alltså, jag är föräldraledig, inte sambo-barnledig. Det kan inte vara meningen att jag ska plocka och städa efter honom också. Jag har nog att ordna med allt kring Alice och det kan ju ibland vara trevligt att jag själv hinner duscha också. Allt det där "plocket" gör mig tokig!

Just nu ligger ett bananskal framme sen igår. Jag ser det varje gång jag går förbi köksbänken, men jag tänker inte slänga det för det är inte jag, eller Alice, som har lagt det där. Den som lagt det där har två välfungerande händer själv. Får se hur lång tid det tar. Nu åkte han precis till jobbet så minst 10 timmar till får jag nog räkna med.

P.S
Undra om han vet att jag börjat blogga igen? I så fall skiter sig ju hela grejen.
D.S

Mitt värsta är när jag varit med Alice hela dagen, ganska så intensivt ändå, och hemmet är en röra. Jag lägger Alice och börjar städa upp aggressivt. Ska sen sätta mig i soffan och koppla aaaav. Men det går inte. Det är inget på tv så jag knapprar hellre på datorn. Fastän jag egentligen har en massa Mad Men att se. Eller program på SvtPlay eller Tv4Anytime som jag missat i veckan (t ex Felix stör en ingenjör, sjukt kul). Men jag får liksom ingen ro till det. Och nu är klockan för mycket. Fan.

Alltså, ibland blir jag bara så... impad av mig själv. Jag vet att kvinnor gör't hela tiden, jämt och ständigt. Men hörrni, jag har fanimej fött barn! Ett kid har kommit ut ur mig downstairs! Hur sjuuukt är det inte då.

Jag brukar tänka på förlossningen rätt ofta. Om hur fantastiskt coolt det var. Och om hur fantastiskt cool JAG var som inte tyckte det var så hemskt. Jag hade visserligen en ryggbedövning som funkade bra, men jag hade ändå förbannat ont, men aldrig så jag kände att jag inte skulle klara av det eller blev rädd. Är också mycket stolt att jag helt lät bli lustgasen så att jag hade koll, och minns allt som hände och sades i rummet. Mycket värdefullt såhär i efterhand. Och själva grejen, att det kom ut en helt färdig bebis. Som var så fin i sitt mörka hår! Hon var inte heller blå, slemmig, särskilt blodig eller hade conehead. Bara så fin. Jag fattade inte det. För mig hade det lika gärna kommit ut världens största brakfis som suttit 9 månader på tvären och bara blivit värre. Men det var en bebis. Som låg därinne hela tiden. Det första jag sa till J var: "Detta skulle jag kunna göra igen." Det hörde barnmorskan och hon ba' "Eh, ja Ida nu ska ju moderkakan ut också vettu.." Så snabbt efteråt sa jag det.

Before (jag och mamma på ikea 2 veckor innan):



Bebis (2 veckor efter, kolla smajlet hon lägger av):

Fan, nu är jag igång ordenligt här. Gött att blogga ju.

Jag och bebben var på mitt jobb och hälsade på idag (ojoj, så lämpligt att hon föll just idag så jag kunde fråga en sköterska). Vi hade bokat dejt med en jobbarkompis som fick en liten pojke i somras. Så vi gick dit på bebisvisning. Det var trevligt. Dock var jag inte riktigt beredd på att träffa en av mina jobbarkompisar, en jobbarkompis vars man gick bort för 3 veckor sedan! Han blev sjuk och dog på ett halvår. De har två barn i tidiga tonåren, det var begravning för en vecka sedan och det är så heeemskt. Jag trodde inte hon jobbade och visste inte vad jag skulle säga. Så jag ba' "Heej, kul att ses. Bla bla.." Som om allt var som vanligt. Men jag skulle börjat lipa om jag sa nåt, och säkerligen inte gjort saken bättre. Men jag pratade med nån annan som sa att hon verkar tycka det är skönast om allt är som vanligt, eller försöker vara i alla fall.

Men jag har blivit så känslig. Precis som jag har alla känslor utanpå kroppen. Skumt. Fast det är nog positivt egentligen. Men det är lätt att det blir lite katastroftänk över alltihopa. Kan inte låta bli att undra om nåt sånt skulle hända mig. Tänk om J skulle bli sjuk och dö på ett halvår. Vad är det som gör att en del människor drabbas av all skit, medan vi lever drömmen? Vad är det som gör att jag haft mitt lyckligaste och bästa år i mitt liv nånsin? När ska det hemska hända?!

Kommer bli inlägg av varierande slag här, men mest om Alice kanske. Ty hon är mitt liv. Mitt allt.
Men ibland är jag lite dålig på att ta hand om mitt allt. För idag har hon rullat ur en säng där hon sov sin förmiddagsvila. Hon brukar alltså ligga på en gästsäng som vi har i gästrummet som är typ 30 cm hög. Det sa "dunk" följt av "jätteskrik". Fast hon föll iofs på ett täcke, men det sa doink i alla fall. Så jag känner mig värdelös som mor just nu, fast samtidigt lite impad över hur mycket hon kan rulla runt nu, flera varv liksom (fast jag trodde hon sov ju *snyft*) men mest värdelös. Annars är det bra.

(nu äre ju såhär va, att jag jobbar vanligtvis på en akutmottagning och har tagit reda på att nästan ALLA bebisar faller nångång för att liksom skrämma upp sina föräldrar (JOTACK), men att det oftast inte är nån fara för de är så mjuka och goa)

Jaa, varför bloggar jag inte lite mer egentligen?

Nu har ju bebischocken gått över och min bebis börjar bli en liten tjej på 6 månader. Inte för att jag tycker det varit nån större chock faktiskt. Jag tycker det varit väldigt mysigt hela tiden. De gånger hon varit vaken på natten kan jag nog räkna på i alla fall två händer, alltså inte mycket (nappistoppningar räknas icke). Så ja, jag borde ju faktiskt ha tid att blogga lite nu igen. Trodde det skulle vara omöjligt, men det är rätt soft att vara mammaledig (nästa unge kommer garanterat bli ett HELL-vete)

Så. Vilka är kvar egentligen? Säg HEJ är ni snälla. Förresten ser hon ut såhär nu, så ni vet. Hon är en glad skit.