sunstroke

Är hemma hos föräldrarna ikväll för att prata igenom saker och ting. Det kändes inte bra att vara helt själv när man är såhär hängig.

Men desto mer uppiggad blev jag när jag skulle gå ut i garaget för att fixa en grej och nästan går rakt in i ett flått rådjur som hänger upp och ner i en krok i taket.

För fan brorsan, det finns kött i frysdisken på Ica.

Det är lite bättre idag. Faktiskt helt okej. Det ordnar sig nog. Mormor är fortfarande död, morfar är fortfarande jättesjuk, det är mycket som ska fixas och vägen dit är lång. Men det ordnar sig nog. Så småningom.

Ungefär så känns det nu.

Förutom att det fortfarande mest bara känns konstigt.

Och jag har sån grav ångest inför begravningen så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag vill helst inte vara med alls. Vill smita undan.

Jag var på Ikea igår, tillsammans med hundra miljoner andra människor som tydligen också hade fått lön dagen innan. Men det funkade ändå. Det är nåt med logistiken tror jag. Det är någon (Ingvar?) som har tänkt till ordentligt vad gäller allting. Till och med i restaurangen flöt allting på. Men jag tittar fortfarande snett på de som går emot färdriktningen. Går man förbi och missar nåt förtjänar man fan en straffrunda på ett varv till. Kom inte här och trängs...
Jag köpte inte så jättemycket saker dock. Kikade och planerade mest. Däremot köpte jag tapeter för tusen pix och målarfärg för ett par hundra. Och det blev inte den tapeten jag först hade tänkt, jag blev kär i en annan. Men det kommer bli bra. Sen. Snart.

Nu är jag hos mina föräldrar efter att ha kört till Varberg inatt vid tre-tiden och hämtat min lillasyster (fråga inte), så första natten i lägenheten (läs: kaoset) blir idag.
Nähä. Om man kanske skulle ta och klä på sig, ta bort penntrollslooken och istället bege sig hem till sig...

Japp, idag fick jag nycklarna. Imorgon bär det av. Då flyttar jag en gata från där jag befinner mig just nu. Inte så stor skillnad alltså. Fast det är en rätt stor skillnad ändå. Lägenheten är MIN!

Kom hem från jobbet vid halv tio ikväll. Skulle gå till Pressbyrån och fylla på mitt busskort. Betalamedkort-mojängen säger: "Medges ej." Vafaan.. Och inte kunde jag ångra köpet heller eftersom tanten redan fyllt på mitt kort. Säger att jag ska gå iväg och kolla om det funkar med bankomaten men istället ringer jag min telebank för att kolla läget. Autotelefonrösten säger:"Ditt saldo är minus Xhundratusen kronor."

AH!

Visste i och för sig att det hela inte skulle lösa sig förrän jag gått till banken i Vmo imorgon eftermiddag igen, men inte trodde jag väl att det skulle kopplas ihop med mitt konto som är knutet till mitt kort.
Som tur är har jag ju min beloved storebror boendes här och som fick skynda sig för att lösa ut mig på Pressbyrån. Han ska dessutom komma till HEM TILL MIG imorgon kväll och bjuda mig, min syrra och pappa på flyttpizza. He's a sweetheart.


Och jag kommer inte ha Internet på nån vecka nu. Jag kanske kommer åt att blogga från jobbet, om jag vågar. Det känns lite som att storebror ser mig om jag gör det.
Annars kan jag strunta i det också. Ska bli intressant att se hur mycket ni saknar mig. Eh.

Det snurrar lite i huvudet på mig nu. Dessutom lär det väl bli ännu värre närmsta veckan.
Till och med på jobbet är det snurrigt. Har nämligen varit i receptionen de senaste dagarna. Grymt kul, men tusen saker att hålla reda på. Men det ordnar sig, det är bara att suga i sig allt och försöka att hålla alla sakerna i sitt fack uppe i huvudet. Receptionen där är ju lite speciell. För det första är det roligt eftersom det för det mesta alltid är roligt med patientkontakt. Även om man får se både ruskiga sårskador och kräkande ungar. Dessutom har man mer kontakt med vårdpersonalen (läs: ambulanskillarna). Nackdelen är att det kan vara stressigt. Nu är jag iofs en ganska stresstålig person, men om det råkar komma en likblek person med bröstsmärtor med utstrålning i vänster arm etc, samtidigt som någon idiot ska fram och är sur och måste klaga över väntetiderna, då kan jag förstå att man stressar upp sig lite.
Men det ordnar sig.

Och imorgon ska jag gå på utbildning för ett nytt datasystem som ingen vill ha. Kul.

Iiih. Imorgon får jag nycklarna. Tror jag. Jäklar vad fort allting går. Det är bra det.

Idag var jag på banken alldeles ensam och skrev min namnteckning på papper där jag förstod max en tredjedel av innebörden.
Nädå, det gick rätt bra faktiskt. Jag fattade faktiskt förvånandsvärt mycket. En rätt bra ränteprocent fick jag också till. Gött. Och i ett par sekunder hade jag sjuuukt mycket pengar på mitt konto. Synd att dom försvann.

Annars inte så mycket nytt.
Träffade H med tjocka magen idag. Fast den är inte så tjock, mest bara fin. Jag sa: "Du vet väl att det kommer vara som när man var liten nu, att jag kommer bara vilka leka med dig och vara din bästa kompis nu eftersom du har den häftigaste leksaken." "Eh, hehe, javisst.."
Nädå, det kommer bli skitbra. Jag lovade att komma dit och fika med henne på mina lediga dagar sen.

Jag gillar min stora familj, det gör jag verkligen.
Det är bara vissa personer av den manliga delen som gör mig så otroligt jävla irriterad ibland. Som det här med lägenheten nu då till exempel.
När jag träffade pappa i fredags var jag lite exhalterad och visade bilder eftersom han inte sett nånting av lägenheten än. Och så kom det: "Ja men det var hemskt vad dyr den var. Nu får du allt se till att du bor där länge!"
Ida (trött): "Men vadå. Det är så priserna ser ut i Jkpg och hur länge jag kommer bo där kan varken du eller jag bestämma. Jag kanske träffar någon imorgon som jag vill flytta ihop med."
Och så igår kom äldsta brorsan på besök och då kom det igen, som en spark på smalbenet: "Höhö, fy fan för att köpa en etta för typ en halv mijon det är ju helt sjukt. Får väl hoppas att du får den såld sen också."
Idas (irri): "Håll käften."

Jag fattar liksom inte. Så jävla missgynnsamt på nåt sätt. Och ja, jag håller med dom om att priserna är höga och jag hoppas väl också att jag får den såld sen, men ändå. Aldrig ska man få vara riktigt nöjd. Nejdå, du ska veta att livet kan vara jävligt ibland och går det i nerförbacke nu så kan du ge dig fan på att det kommer en uppförsbacke efter kröken där borta. Det är ungefär så mönstret ser ut hos de två.
Näe, säger jag. Det är fan deras jobb att vara glad för min skull.

Tur att jag är mest lik mamma som såg hur irri jag blev: "Bry dig inte om dom..."
Fast det är inte första gången hon behövt säga så till mig, men jag har lärt mig, typ nu, att inte låta dom göra mig på dåligt humör eller göra så att jag ska få dåligt samvete över mitt val av boendeform.


Nä. De kommer INTE få smaka på äppelpajen jag gjort.

Idag har det fanimej regnat hela dagen och jag har gått runt med tjocksockar och tjockkofta hela kvällen men frusit ändå. Det har känts sådär höstigt hela dagen. Usch! Och när det väl slutade regna var jag så nergången så jag orkade ens ta mig ta mig in till stan för att träffa en kompis.
Så det blev Crocodile Dundee 1 och 2 direkt efter varandra istället.
Fy fan vilken fulkväll.

Är det så det kommer kännas nu hela hösten eller?

Pssst. Repris på dokumentären imorgon lördag 13:10.

Ordningen är återställd. Alla är tillbaka från sina semestrar. Och fredagfrukosten har gjort comeback!
Björnbärsmarmelad rekommenderas.

Hmpf.
Jag har redan varit bitter nu några veckor över att min lillasyster skaffat seriös pojkvän före mig. Har dock tröstat mig med att han bor en del mil bort och att de därför inte kan ses så ofta (mohaha). Men när hon idag berättade att han dykt upp i hennes skola, bara sådär, för att han saknade henne, då finns det inget som botar bitterheten längre...

Fick ett sms från brorsan igår kväll. "Ida! SVT 1, nu! HAHA"

Det var en brittisk dokumentär om en by i England där familjer med mentalt handikappade bor, lever och arbetar. Hälften av invånarna i byn har alltså någon form av mentalt handikapp, typ Down's eller autism eller något odefinierbart. Ni som sett dokumentären om fotbollslaget Grunden Boys vet hur otroligt roligt sånt kan vara. Det är inte alls för att vara elak på något sätt, men jag satt och skrattade så jag grät igårkväll.

För att skapa rutiner kring dessa människor och för att det inte ska bli totalt kaos arbetar de på olika snickerier, små fabriker osv. Ändå hände det en hel del.
Där var en kvinna som hade fobi för att halka, trots att det var barmark, så hon blev ledd av en snubbe med Downs samtidigt som hon i falsett ojade sig över hur farligt det var att gå. Downssnubben var helt cool och ba: Kom nu så går vi, det är ingen fara.
På snickeriet fanns det ett bögpar som bara ville hångla med varandra men dom blev strängt övervakade av en annan snubbe, John, som gick fram och pucklade på dom lite då och då för att de skulle jobba istället. John fick en gång utbrott och boxade till en kvinna med Downs, Nan, för att hon inte hade hängt upp sin kappa. På samma arbetsplats jobbade en annan kvinna som hela tiden snodde de andras arbetsuppgifter, Pamela. Vilken bitch! Alla hatade Pamela. En gång började Nan gråta för att Pamela tog över disken trots att det var Nan's uppgift. Då kom John och boxade till Pamela.
Skönast var ändå den autistiske killen som bara pratade med folk genom att ställa frågor. Det verkade i alla fall som att han kände flest folk i hela byn bara för det. Smart, tyckte jag.

Igår var jag och provsatte soffor (ville väl egentligen helst provligga men eftersom det var sent på eftermiddagen efter jobbet var risken överhängande stor att jag hade somnat), och idag lånade jag hem en provrulle med en tapet jag spanat in ett tag. Har hängt upp den här mot en vägg för att kika på den lite då och då och för att liksom... känna in den. Brorsan ska fixa lite snajsig elektricitet i lägenheten, morsan målar ("jaa, jag får ju ont i ryggen men det är ju SÅ roligt.") och farsan tapetserar. Jag behöver bara betala. Det är bra med familj i närheten ibland.

Skumma saker händer idag tycker jag.

För det första kände jag redan klockan åtta i morse att jag nog var sugen på att dricka rödvin ikväll. Jag och jobbarkompis Hanna bestämde att vi skulle gå till en uteservering jag velat gå till sedan jag flyttade hit. Tyvärr blev det ändrade planer under dagen och jobbarkompis Hanna var tvungen att åka bort på annat håll ikväll.Dock bestämdes det att vårat sociala Jönköpingliv (jobbarkompis Hanna är också nyinflyttad) istället ska ta fart om några veckor då vi ska ut och ja... gå ut. 
Jag skulle ha rödvin ikväll ändå banne mig.

Och vet ni vad som händer? Jo, tanten i kassan på systemet vill inte sälja vin till mig eftersom jag inte alls ser ut som mitt foto på körkortet. Vafan! Jag trodde att det max på sin höjd skulle bli den vanliga visan:
Butiksbiträde/vakt på uteställe: "Ojoj då, ja det här var ju inte så likt.. hehe."
Ida: "Eh, näe du. Man skulle ju egentligen byta foto mer än bara vart tionde år."
Det är liksom min standardfras.

Men nähä. Tanten var tvungen att fråga sin kollega som i sin tur bad mig ta av mig mina glasögon och le lite så att jag skulle bli lite mer lik fotot. Just då hade jag ganska lätt att hålla mig för skratt och i mina vanliga obstinata takter vägrade jag dra på smilbanden.
Till slut gav de sig. De ville väl inte stå där och jiddra med en ilsken Ida i systembolagsrusning en fredagseftermiddag. Grr.

Och när jag kom hem ringde det på dörren. Dumsnäll som jag är öppnade jag och möttes av en dam som plockade fram en liten bok:
"Hej jag tänkte läsa lite ur Bibeln för dig om det går bra?"
"Eh, nej tack, jag tror inte det."
"Nej? Du kanske läser den själv..."
"Nej, inte ens det. Hej då."

(undra om hon hade läst mitt förra blogginlägg...)

Hej Bullen!

Ibland när jag vaknar på morgonen har jag ett leende på läpparna. Först vet jag inte varför eller vart det kommer ifrån, men efter en stund klarnar det. Jag tänker då tillbaka på vad jag egentligen drömt om på natten och får då genast rodnade kinder. Det värsta är att drömmarna oftast brukar handla om människor jag inte ens känner på riktigt.

Är jag normal? Borde jag ha något slags straff? Kommer jag att komma till helvetet?

17. Mitt första år bodde jag i Gislaved (huh). 
18. Jag hoppas att jag någon gång får barn. 
19. Jag hoppas att de är friska. 
20. Och att de får mina bruna ögon. 
21. Jag är sjukt avis på min bästa kompis som ska få bebis. 
22. Min mamma har lyckats väldigt bra med att vara mamma. Hon är bra. Jag hoppas vi är lika på den punkten.  
23. Ibland drabbas jag av ett sting av avundsjuka för att min lillasyrra är smalare och snyggare än vad jag är.

24. I vissa stunder vill jag bo i ett hus i närheten där jag är uppvuxen eftersom det är så idylliskt och fint.

25. Problemet är att jag inte vill göra det ensam.

26. Jag blir fulare i mun för var dag som går.

27. Jag har otroligt lätt att irritera mig på folk när jag är trött och… ja, irriterad.

28. Jag skrattade så jag fick ont i magen av 40-year-old-virgin. 

29. Jag har varit på bal tre gånger i mitt liv.
30. Jag dricker alltid mest när jag är ute med mina vänner hemifrån.

31. Jag tycker om när killar doftar gott.

32. Jag är medveten om att den här bloggen ter sig som en kontaktannons emellanåt.

Har sett att många skrivit en så där 100-lista. Hundra saker om sig själv. Jag började lite smått men det gick rätt trögt och sen kom jag på att jag ändå inte vill avslöja så många saker om mig själv på en gång. Lite spänning måste vi ju ha, eller hur? Fast jag kom att tänka på ett par saker ändå. 

1. När jag var åtta körde jag omkull första dagen med nya cykeln med bockastyre. Två stygn i handen. Mycket rutinerat.

2. Jag har en kolossal fläskläpp på skolkortet i femman efter att ha brottats med brorsan på gräsmattan kvällen innan.

3. Vill minnas att jag vann fajten.  

4. En gång skulle jag åka ut och fiska. Mitt ute på sjön blev motorn sur och jag fick inte igång den igen. Då kom det en tysk gubbe i en båt och bogserade mig till hamnen. Jag fattade inte ett dugg av vad han sa och det var enbart tur att han tog mig in till hamnen och inte någon annanstans.  

5. En gång stod jag i hamnen och fiskade. Fick då en äcklig gädda på typ fyra kilo. Fick panik och var tvungen att be en kille som höll på med sin båt att hjälpa mig ta upp den. 

6. Jag undrar fortfarande varför jag fiskade så mycket när jag var typ tolv? Vart var mina kompisar?
7. När jag och mina sju kompisar var på Magaluf -01 vann jag den inofficiella hångeltävlingen. Sju stycken på sex dagar. Övning ger färdighet.

8. Jag är kär i folk i smyg.

9. Jag är medveten om att det är en dålig egenskap och borde jobba lite mer på det. 

10. Annars lär mitt civilstånd hålla sig på den nivån det är på nu och det vill jag inte.

11. Jag har mycket jag borde ha dåligt självförtroende för. Men det har jag oftast inte.

12. Jag är bra på att klara mig själv. 

13. Trots att jag är ensam rätt mycket känner jag mig inte ensam så himla ofta ändå.

14. Tycker absolut inte om när folk är långsinta och tjuriga. 

15. Tror det bottnar i hos en kompis från högstadiet som lät bli att prata med mig på en och en halv dag för att jag inte lånade ut en hårsnodd till henne. Idiot. 

16. Jag har en hel massa teorier om hur jag ska vara och hur jag skulle bete mig om jag var tillsammans med någon. Kort sagt – den perfekta flickvännen.

Ah, denna bostadshysteri. Studentjävlar som snor alla ettor. Och dyra se dom till att dom blir också.
Detta kräver ändrad taktikplan.

Det löser sig.

Ja, se det här med konst och liknande kultur är väl egentligen inte min starkaste sida. Men ibland blir jag riktigt ordentligt förtjust.
Var på vernissage igår av en kostnär som bott i Tånnö, Gunnar Okner heter han. Numera bor han i Skåne och han är en väldigt trevlig och sympatisk man. Jag lekte med hans grannflicka när jag var liten och ibland gick vi in till honom och hans fru och jag minns fortfarande precis på pricken hur hans ateljé såg ut. Otroligt spännande.
Hans konst är väldigt effektfullt. Han har nästan alltid målat samma typer av tavlor. Men ändå inte. Tittar man noga så är alla väldigt olika. Till en början så tycker man att alla tavlor bara är enfärgade i princip. En blå. En röd. En gul, med lite vitt i kanske om man tittar noga. Och en blå tavla till.
Men. Står man länge och tittar så träder skuggor och skiftningar fram mer och mer. Det är väldigt kraftfullt faktiskt. Det allra häftigaste var när jag och pappa stod och var djupa framför en röd tavla som hade en lite mjukare och varmare belysning över sig. Då kom plötsligt en massa solsken in genom fönstret och tavlan ändrade karaktär totalt! Vi bara: "Oj, såg du?! Cooooolt..."
Eftersom min mamma är bekant med honom, men var ännu mer bekant med hans fru som nu är död, fick hon en gång för ganska längesedan en tavla av honom som heter Tånnöjord. Den hänger här i vardagsrummet med en fin belysning på sig. Väldigt fin. En vacker dag skall jag också ha en.  

En sån här bild gör knappast tavlan rättvis, men ni kanske får en liten bild i alla fall.

När ska jag inse att titta på läskiga filmer ensam inte är min grej...
Av en händelse hittade jag Wallanderfilmen Mastermind här hemma. Svensk deckare som det spelats in typ tretton filmer på raken av, hur bra kan de vara?
Jag vet inte. Men den var läskig som fan.
Sitter kvar i sängen med benen uppdragna och tänker inte sätta ner dom på golvet igen förrän resten av familjen kommit hem..

Och nyponbuskar nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar...

Måste säga att det var väldigt bra stämning igår för att vara lilla Huskvarna. Folket, inklusive mig själv, sjöng med i ställena där man skulle och på andra ställen med. Eller ja, jag sjöng nog tamefan med i det mesta faktiskt. Så det var väldans bra. Underläppen darrade lite under Du hade tid, texten och gitarrspelet i Elegi fick mig att rysa och munspelet i Stockholms Kyss svängde som fan. Nu när jag sett Winnerbäck så många gånger (hm, säkert nio eller tio) är det rätt kul att han bytt stil och tempo på en del låtar.

Och jag var helt övertygad om att det var slut efter den lugna och fina Kom ihåg mig då, eftersom det var någon som tutat i mig att han inte skulle avsluta med Kom Änglar som han alltid gör. Men näe, den kom ju till slut.

Så kom änglar och ta mig till henne
och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne
nån annanstans


Och jag köpte pins precis som jag brukar, fast som var skitdyra. Men det var bara för att delar av pengarna gick till Amnesty. Så det kändes ju bra. Nu räcker det goda samvetet ett tag till.


Nu ska jag gå på vernissage. Hej.

Winnerbäck imorgon.
Hans basist, Josef Zachrisson, har åkt i min bil en gång. I Varberg, efter en Kalasspelning, åkte han och tre bandmedlemmar från Timbuktus kompband Damn! i min bil, varav två låg i bagageutrymmet, från Majas strandcafé till deras hotell eftersom deras taxi aldrig kom. Vi åkte genom centrala Varberg och jag körde fort över vägbulorna så de i bagagutrymmet åkte runt, Josef Zachrisson satt bakom mig och skrattade högt. Han är fin.

Swallowed in the sea - Coldplay
X&Y - Coldplay
Kom hem till mig - Lars Winnerbäck
När sommaren kommer - Lars Winnerbäck
Känslan du har - Alf
Jump little children - Cathedrals
Ordinary - Alternate Routes

Stämmer det att alla män är uppdelade i två läger - de som gillar bröst, och de som gillar rumpa?

Alltså jag bara undrar...