Veckan.
Hoppla! Så gick det plötsligt en vecka till. Jag lovade ju att fortsätta blogga ju.
Hm.. Annars då? Jorå. Pga lite graviditetskrämpor, bl a en liten sjukdom vid namn diabetes som jag haft länge, länge så jobbar jag bara dagtid nu. För att få lite mer regelbundenhet i vardagen så jag kan passa mina mattider och insulindoser på bästa sätt. Och det funkar skitbra. Jag har blodsockervärden som en frisk människa nästan hela tiden nu. Det är bra. Det gör att bebisen mår som allra bäst. Annars är det egentligen ingen fara. Det som kan bli lite knasigt är på slutet, då barn till mammor med diabetes gärna lägger på sig i vikt sista veckorna. Det kan alltså bli så att jag får klämma ut en klump på närmare 5 kilo. Eller inte.... Då får de ta'na via magen istället. Men det där håller de koll på. Det kan bli lite hur som helst där på slutet alltså.
Det där med diabetesen är det faktiskt inte så många som vet om. Men jag har haft det i halva mitt liv och det är en så stor del av mig och det är inget jag brukar berätta om eller prata om med folk av nån anledning. Har aldrig haft några konstigheter med den heller. Det är bara nu när jag är gravid som jag måste hålla mer koll. Det är alltså den sortens diabetes som barn och ungdomar får utan att man vet varför, fick det när jag var 13.
Annars händer det som bekant inte så mycket i det gråa november. Det är bara en transportsträcka fram till jul. Jag och sambon väntar på en kamin som ska komma till vårt hus, och även ett nytt badrum (ett till, frääscht!) och ny tvättstuga. Snickarna var tydligen rätt upptagna men iiih, de måste komma innan mars är slut för när vi har bebisen här kan det icke springa blåbyxor här omkring. Nejnej.
Ottar!
Det är såå konstigt. Men SÅ härligt. Pang, sa det bara så fanns det nåt där. Hann knappt börja med att räkna ägglossningdagar förrän det visade sig att det redan hänt. Nu är den 19 veckor gammal och är tänkt att anlända i mitten av april. Alla verkar så glada för vår skull och inga är gladare än vi. Och jag har mått fantastiskt bra hela tiden. Må illa? Vad är det för hittepå?
Idag var vi på det stora ultraljudet för att kolla alla organen. Vi såg t o m Ottars lillhjärna. Shit, jag hade varit nöjd bara vi fick se ett huvud. Att man kunde se så detaljerat som lillhjärnan var helt fantastiskt. Och så magsäck och njurar och hjärta och det där. Fast den envise lille krabaten ville ligga med ryggen uppåt och inte alls vända på sig, så doktorn fick ingen bra bild på hela hjärtat. Hon såg att allt var okej, men hon fick ingen bra fyrkammarbild, som det hette. Så vi ska tillbaka igen om två veckor och kolla om den vill visa upp sig lite bättre. Inte mig emot!
Ska försöka att inte göra detta till nån slags gravid/barn-blogg, men äh, det kommer ju komma en del såna inlägg också förstås.
Och nu undrar ni kanske vad jag får Ottar ifrån. Ja, det kan jag också undra. Men i somras, innan vi visste om detta, läste vi dödsannonserna i JP och då hade en äldre herre vid namn Ottar gått och dött. Då frågade jag min J om vi inte skulle ta och döpa våran förstfödde till Ottar, alltså på skoj. J började genast sjunga på Allan Edwalls Stackars barn-visor. Den om Ottar går såhär: (obs, vi vet ju inte om det är just en Ottar därinne, och OM det blir en pojke ska den ju inte heta Ottar, utan det är bara själva arbetsnamnet va)
Den käcke lille Ottar
han skulle hugga ved
med Ottar plocka´ kottar
det var bekvämare.
Du stackars barn som hugger ved,
sån konstig ved du kommer med,
sa mor till lille Ottar
som skulle hugga ved.