sunstroke

Något som är lite dumt när man jobbat kväll är att man hämtar upp posten när man kommer hem. Det kan ganska lätt göra en irriterad. Inte bra när man ska sova.

För det första är jag otroligt irriterad på all jävla reklam och skit som återigen kommer till mig eftersom någon ungjävel pillat bort min Reklam, nej tack-klisterlapp från min låda.
För det andra är det alla räkningar som man måste sprätta upp. Alltid lika tråkigt.
För det tredje är det alla andra dåliga besked som kommer lite då och då som ett brev på posten. Som att de ändrat min tid på kvinnokliniken och även läkaren. Nu ska jag visst istället gå till en manlig gynekolog. Manliga gynekologer är jag av ren automatik lite suspekta mot. Förstår inte varför man väljer en sådan specialitet där man omöjligt kan ha den rätta förståelsen för... området där. Är det av fascination? Perversion?
Nåja, jag skulle väl kunna gå med på det om det var en som var schysst, men eftersom jag känner till sjukhuset råkar jag veta att den här mannen är en skäggig, tysk, liten gubbe som ser ut som en tomte. Känns inte bra.

Nu ska jag sova. För jag är inte irri längre. Kom ju på att jag kan ringa och ändra tid igen. Krånglig måste man vara ibland.

Jag tänkte vara en supersyster och köpa Metallicabiljetter till brorsan i födelsedagspresent.
Det kunde jag ju glömma.
Var inne på Tradera och kollade också.
Det kunde jag ju också glömma. Vad är det med folk?

Sen upptäckte jag att varken Weeping Willows eller Sophie Zelmani ska spela här. Ska det vara på det här viset? Björn Kellman och Robert Broberg, nej tack. Det enda intressanta jag hittar är Tomas Andersson Wij. Han är bra.

Vad tråkigt allting blev.

Just det ja. Man ska ju inte bylleflogga.
Fast det var ju inte så farligt.

Är inte så sugen på att gå och jobba nu faktiskt.

Hahaha.

"Du är verkligen jättefin. Värsta tjejen. Jättesöt, jättesnygg. Och så doftar du gott också!
Synd bara att jag råkar ha en tjej och en dotter på två år."


Haha, det är verkligen roligt nästan jämt...

Jobbar ikväll. Sen ska jag skynda mig till festen för att sedan gå ut. Afterwork kan man säga.
Oj, vad jag behöver det. Man blir ju helt slö av att inte göra någonting i två dagar. Kul, kul!

Först blev jag rädd.
Nu är jag bara arg. Jävligt förbannad faktiskt.
Exakt vad är det som ger den där mannen rätt att bli så aggressiv så att jag känner mig hotad? Vad är det som gör att han tycker det är okej att slänga saker på mig och säga fula ord? Och varför skrev han upp mitt och sköterskans namn? Vad ska han ha det till? Jag är på min arbetsplats och har inte gjort något fel alls. Men de där ögonen blev så svarta, så svarta.

Kommer att sova dåligt inatt för att jag är så arg.

Såna här dagar suger det att bo ensam.
Såna här kvällar och de kvällarna man kollat på Efterlyst om kvinnor som blivit våldtagna. Då suger det... jättemycket.

Näh. Det blir inget mer dejtande. Det blev avblåst igår. Kanske lika bra.
Och huruvida det där med kudden eventuellt var ett taktikfel från min sida tänker jag inte ens spekulera i mer för jag ville verkligen det där och då och jag var helt klar i huvudet. Inget att ångra.

Men det är helt okej. Det finns många träd i skogen som någon sa.

Åh men herregud i himmelen, har ni hört på maken..
Jag ska bli faster!

Äldsta brorsan och hans sambo släppte nyheten på lillasysterns 17-årskalas i eftermiddags och snodde all uppmärksamhet helt plötsligt. Hälften började lipa och till och med pappa litegranna och farfar som inte hade sin hörapparat förstod ingenting och såg helt förskräckt ut när allas ansiktsuttryck ändrades till alla möjliga konstiga.

Roligt, roligt, roligt. Nu är det snart bebisar överallt!

Svaga knän, fjärilar i magen, darriga händer och ett lätt illamående. Varför utsätter man sig för det?
Jo, för att ibland kan man bara inte låta bli.

Jag är förvirrad.

Jag åker från stan.

Det är för mycket doft kvar på kudden här.


(fan vad kassa de är på att åka skidor på tv:n då. är det inte meningen att man ska stå kvar på laggen?)

Idag vaknade jag 04:36.
Det vill säga 44 minuter tidigare än vad jag behövde. Det kändes ju rätt sjukt.
Och jag var inte ens full. Är faktiskt ganska pigg nu.

Men jag längtar till min soffa i eftermiddag ändå.

En gång hatade jag Försäkringskassan. Nu älskar jag dom.
Jag ska få stålars, whoho!

Nån som vill följa med till Paris i maj?

Idag har Dick namnsdag.
Kan det verkligen vara så roligt att heta så? Ja, roligt är det ju förstås. Men det är inget jag skulle döpa min förstfödde till i alla fall.

Jag vill inte låta gnällig eller så men...
I morse sträckte jag mig nånstans i bröstryggen. Hela dagen har det känts som att någon gett mig en karatespark bakom skulderbladet varje gång jag andats. Ni kanske inte vet hur många gånger man andas under en dag. Det vet inte jag heller. Men det är jäkligt många.

Och jag vill inte låta gnällig eller så men...
Efter att ha varit vaken sedan halv sex på morgonen och sedan stressat hela dagen på jobbet brukar jag dimpa ner i en otrolig trötthetssvacka, nästan som att befinna sig i ett slags zombiestatus. Detta brukar komma precis när jag sätter mig på bussen hem. Och det hade ju varit okej om det inte också var så att när Ida blir trött så blir hon irriterad. Nåt så in i helvete.
Jag höll på att börja gråta av trötthet/irritation pga det afrikanska paret som högljutt pratade nåt skumt språk med varandra. Och så många konstiga ord och ljud de har, de där afrikanerna. Allt blev som en stor, högljudd härva som min hjärna helt ofrivilligt försökte reda ut men det gick ju förstås inte. Inget emot just afrikaner förstås, men mitt stackars huvud klarade inte av det just då.

Kontentan är att det förmodligen är mig det är fel på. Det kan ju inte vara bra att bli så irriterad på folk och fä bara för att man är trött. Det var nog någon som tänkte så och gav mig en sträckning i ryggen som straff. Den jäveln.


Jag är inte irriterad längre förresten. Det brukar gå över ganska fort bara jag får svära lite.

Fasen vad inspirerande.
Jag är på utbildning idag och imorgon genom jobbet. Det handlar om hot och våld på arbetsplatsen. Det kommer inte från det som hände här förra veckan eller det som var tidigare i höstas, utan det var bestämt sedan långt innan, det är nåt vi måste göra.

Det är lite skrämmande faktiskt. Just på sjukhus rör det sig mycket skumt folk. Värst är det inom psykiatrin, och det kan man ju förstå, men efter det är det hos oss som det sker mest tillbud. Jag har själv sagt åt folk lite halvt på skarpen när de betett sig dumt eller konstigt, och jag har tillrättavisat människor som jag sett direkt varit påverkade av något. Men det gäller ju att vara lite smidig, att förebygga en hotfull situation t ex. Sunt förnuft kan man ju tycka, men blir man hotad på riktigt så är det nog inte lika roligt längre.

Vi hade teori på förmiddagen och praktik på eftermiddagen. Så nu vet jag precis hur jag ska göra när någon greppar tag i mina handleder eller runt halsen. Fy fan vad coolt. Jag kommer förmodligen dö av skräck, platt fall, rakt ner på marken, innan gärningsmannen hinner göra nåt, om jag någonsin blir överfallen. Vad förvånad han skulle bli. "Vafan?!"
Men ändå. Coolt.

Men varför är det alltid så att det är jag som drabbas när det ska till att visa exempel? På teorin höll gubben på att skrämma livet ur mig när han skulle visa hur det kunde gå till när man blir hotad samtidigt som han tog stryptag på mig. Obehagligt som tusan. Och sen på praktiken var instruktören tvungen att visa på mig igen. Det gjorde nästan lite ont även om det var på skoj. Karlar, alltid så himla hårdhänta...

Nej, nu måste jag sova så jag orkar slå stora starka karlar på käften (och andra ställen, ouch!) imorgon igen.