sunstroke

Det var som om gårdagen aldrig fanns. Kändes det som.

För det första älskar jag tydligen grekisk mat. Särskilt den lite dyra sorten med oxfilé och grejer (fattig i januari? ja, nu ja). Och så delade jag och polisen en flaska rött till det. Gott och trevligt, trevligt och gott. Kul att gå ut och äta ett blandat gäng sådär, med både killar och tjejer, folk som träffat varandra förut och folk man träffar för första gången. Även om snubben mitt emot mig öppnade ett försök till konversation med att säga: "Såg du den dokumentären som gick på svt2 i onsdags? Den handlade om Kina och hur det var där 750 år före Kristus, hur de byggde muren och så. Väldigt intressant faktiskt." "Öh, näe den missade jag..." Inget fel i att prata om dokumentärer på svt2 och så vidare, men just det samtalsämnet var så malplacerat vid det bordet just där och då kändes det som. Men jag lyssnade intresserat och kom med högst två motfrågor för att han inte skulle känna sig helt bortkommen trots att jag med ena örat lyssnade på konversationen bredvid som var mycket roligare. Han var lite äldre än alla andra, lite konstigare, lite han-hänger-bara-med-för-att-ingen-ville-att-han-skulle-vara-heelt-ensam. Men det är konstigt med mig vilken sympati jag kan känna med sådana människor. Typ som moderskänslor nästan. Eller ja.

Sen skulle vi gå ut, och folk börjar flina lite åt mig, till och med vakten, när jag sträcker fram mitt leg. De andra bara gick rakt in. Vadå?! Det var faktiskt 23 på utestället och jag är faktiskt bara 24. Så det var inget konstigt med det. Men det tyckte de andra. De som var över tretti (alltså inte du, zany).

Sen drack jag två sexor Hornborgarsjön (fattig i januari? ja, nu ja) som jag antagligen inte behövde eftersom jag återigen blir heelt förvirrad när jag fått lite i mig. Som om jag vore dement eller nåt. Som inlägget om nyårsafton, samma sak där. Jag börjar kika lite på killarna åt kompis H. Säger: "Men han där då?" Hon säger: "Nää, inte min typ.." Och jag fattar inget. Han såg ju supertrevlig ut. Jag kunde verkligen inte fatta. Så jag säger det till en annan kompis, att jag inte fattar varför inte han är hennes typ så trevlig som han såg ut. Och så pekar jag ut honom. Då visar det sig att det är söndags-J. Oops. Borde jag känt igen. Dement-Ida.

Efter stängning promenerade jag hem i snöflingorna, hittade en tjuga i snön, och var vaken en stund hemma och väntade på mannen, a.k.a. nattarbetaren. Så jag vände på dygnet där som om jag också hade varit en nattarbetare. Sov till nästan halv fyra igår. Sen blev det plötsligt kväll. Och nu är jag här. Märkligt.