sunstroke

Jag är oftast den snällaste jag vet, är trevlig och har stort tålamod. Utåt sett och till en viss gräns. Inombords kan det ibland koka i mig beroende på trötthetsgrad. Av småsaker. Ganska löjligt egentligen, men sån är jag.
Som alldeles nyss i kön till kafeterian. Det kan ju varit så att jag också var hungrig och därför lite extra stingslig uppe på det faktum att jag var trött. Ingen bra kombo. Det var ganska lång kö i kafeterian och bakom mig står en kvinna som fullkomligt står och stampar mig på hälarna, flåsar mig i nacken och trycker sin barm mot min bröstrygg. Eller snarare ländrygg eftersom hennes gigantiska boobs hade fullt upp med att försöka trotsa tyngdlagen. Hack i häl var hon i alla fall och jag försökte röra mig framåt med myrsteg för att undkomma flåsandet men nä, hon följde efter. Och längre fram kunde jag inte gå för då skulle mina boobs (som visserligen inte är särskilt gigantiska) slå i den framför mig. Så då går det inte längre utan jag är tvungen att säga: "Det går inte fortare för att du står på mig."
Tydligen fattade hon vad jag menade och det var ju tur det, för att hon måste känt att jag vände mig om, att det liksom hände nåt, eftersom hon stått och tryckt bakom.

Ha! Där fick du.
Det jag ångrar är att jag inte sa det med onda ögat utan med ett leende. Fan. Jag måste skärpa mig till nästa gång.

Vardagsreflektion som återigen innehåller frågan: Vad är det för fel på människor?