sunstroke

Fasen vad inspirerande.
Jag är på utbildning idag och imorgon genom jobbet. Det handlar om hot och våld på arbetsplatsen. Det kommer inte från det som hände här förra veckan eller det som var tidigare i höstas, utan det var bestämt sedan långt innan, det är nåt vi måste göra.

Det är lite skrämmande faktiskt. Just på sjukhus rör det sig mycket skumt folk. Värst är det inom psykiatrin, och det kan man ju förstå, men efter det är det hos oss som det sker mest tillbud. Jag har själv sagt åt folk lite halvt på skarpen när de betett sig dumt eller konstigt, och jag har tillrättavisat människor som jag sett direkt varit påverkade av något. Men det gäller ju att vara lite smidig, att förebygga en hotfull situation t ex. Sunt förnuft kan man ju tycka, men blir man hotad på riktigt så är det nog inte lika roligt längre.

Vi hade teori på förmiddagen och praktik på eftermiddagen. Så nu vet jag precis hur jag ska göra när någon greppar tag i mina handleder eller runt halsen. Fy fan vad coolt. Jag kommer förmodligen dö av skräck, platt fall, rakt ner på marken, innan gärningsmannen hinner göra nåt, om jag någonsin blir överfallen. Vad förvånad han skulle bli. "Vafan?!"
Men ändå. Coolt.

Men varför är det alltid så att det är jag som drabbas när det ska till att visa exempel? På teorin höll gubben på att skrämma livet ur mig när han skulle visa hur det kunde gå till när man blir hotad samtidigt som han tog stryptag på mig. Obehagligt som tusan. Och sen på praktiken var instruktören tvungen att visa på mig igen. Det gjorde nästan lite ont även om det var på skoj. Karlar, alltid så himla hårdhänta...

Nej, nu måste jag sova så jag orkar slå stora starka karlar på käften (och andra ställen, ouch!) imorgon igen.