Tfn.
Jag pratar med min mamma i telefon lite då och då. Inte varje dag, men mer än en gånger i veckan i alla fall. Ibland har vi absolut ingenting att säga till varandra: "Jaha.. Men du.. Hmm? Jo! Vad ska ni äta till middag ikväll där hemma då?", fast ibland har vi det.
Mamma: "Hur har du haft det på jobbet idag då?"
Ida: "Jodå, det har gått bra idag. Förutom att det kom en snubbe som hade varit med om något riktigt hemskt. Vilket liv det blev, fyra-fem läkare och ett par poliser kom. Läskigt."
M: "Ja, usch! På mitt jobb idag var det också dramatiskt, vi hade en förlossning som höll på att sluta riktigt illa. Det blev ett jäkla pådrag där också kan man säga."
I: "Usch då. Annars då?"
M: "Njae, morfar berättade idag att det var en på psykavdelningen där han ligger som tog livet av sig igår. Det ska man ju inte kunna få göra om man ligger inne. Skandal. Och vet du vad jag fått veta förresten?!"
I: "Näh!"
M: "Att kvinnan vi köpte hunden av sitter i fängelse. Jag ska till deras gård nästa vecka och klippa hunden eftersom hon har permis då. Det du! Visste väl att det var nåt lurt med att man kan ha en sån flashig hundkennel samtidigt som man har en gubbe som är sjukpensionär och man själv är en ekonomiassistent. Då kan man få djupa fickor helt plötsligt."
I: "Lägg av! Mohahahaha."
M: "Jaa. När kommer du på onsdag då?"
I: "Vet inte, jag hör av mig innan."
M: "Okej, då hörs vi då. Hej"
I: "Hej."
Nu var det väl inte riktigt så det lät (förutom det där med hundkenneln, för de är riktigt skumma människor), men ungefär så. Det jag menar är att mamma är skitbra att prata med om svåra, jobbiga saker. Saker som hela tiden händer, varje dag, både nära en själv, eller på avstånd. Ibland blir man ju lite påverkad, ibland inte. Ändå är det skönt att bara berätta det för någon. Få det ur sig. Jag är glad att vi har den kontakten. Dessvärre hade inte mamma den kontakten med sin mamma. Hon som vi ska begrava på torsdag. Därför tror jag att hon är extra mån om att vara en mamma som är bra på att ge stöd och hjälp, utan att bli för mycket. Men man ska veta att hon finns där. Och jag känner det verkligen.
Eller.
Ett helt vanligt telefonsamtal med min brorsa några minuter senare:
I: "Hej, det är Ida."
A: "Tjena, det är Andreas på kullen!"
I: "Jaha, då var det Ida i dalen här då, hejhej."
A: "Du, jag kommer förbi och lämnar en liten grej till dig."
I: "Okej."
A: "Haj då!"
I: "Tonfisk då!"
Några minuter senare kommer han med ett par vita lister som han "hittat" på sitt jobb. De ska jag ha i mitt vardagsrum. Schyrre!