sunstroke

Ibland undrar jag om jag verkligen är sådär som en vän ska vara. En såndär vän som jag vill vara. Jag är oftast väldigt intresserad av mina vänner och jag vill veta hur de mår och jag är bra på att lyssna. Men sen kan jag vara så jävla kass på att säga bra saker tillbaka. Jag vill inte säga en massa tomma ord, därför säger jag hellre inget alls. Är det dumt? Jag vågar kanske inte. Rädd för att säga fel. Men det känns ju så konstlat att komma med en massa dr Phil-dravel och att säga att man förstår när man inte gör det är ju bara dumt. Ibland tänker jag som min pappa också. Istället för att trösta och säga bra saker vill jag istället säga: "Men lägg av. Håll inte på sådär. Tänk inte sådär. Känn inte sådär. Det är ju inte alls bra. Sluta genast. Gör det bara. Punkt. Slut." Ungefär sådär sa han till mig när jag hade en problematisk period i gymnasiet. Och jag blev så arg på att han inte förstod nånting och var en känslokall jävla gubbe. Sån vill jag inte bli.

Så jag vill bara säga att jag tänker jättemycket på alla fina människor och att jag bryr mig. Jag gör verkligen det.