Lite sorgligt.
När någon man känner dör. Vad konstigt det känns egentligen...
I eftermiddags dog en släkting till mig på pappas sida. Hon var jättedålig och sjuk, som gamla människor ofta är, så egentligen var det en befrielse. Och vi är ganska säkra på att hon tyckte det också. Något som dock känns sorgligt är att hon var alldeles ensam. Inte när hon dog för då var mina föräldrar där, men under hela hennes sjuka period var hon det. Hon var fru till min pappas farbror så hon hade ju oss, men de fick inte några barn själva och några släktingar på sin egen sida hade hon inte. Därför har hon varit med oss de senaste jularna och hon och farmor har suttit och dragit en del one-liners som faktiskt var riktigt roliga trots att hon varit så sjuk. Och det är också något som känns jobbigt, att nu kommer farmor och farfar bli jätteledsna igen. I höstas dog en vän till dem och då mådde de inte alls bra. Nu händer igen. Och så kommer det ju fortsätta.
I min uppväxt har jag varit förskonad ifrån släktingar som dött och jag har alla mina far- och morföräldrar kvar i livet. Ja, det är ju en bra sak att ha sluppit sånt jobbigt, men jag slås ibland av tanken att det kommer ju inte vara så för alltid. Istället har jag allt framför mig. Inom en inte alltför lång framtid kommer ju även de försvinna. Det kommer kännas så ovant. Inte för att jag tror att man nånsin vänjer sig, men redan nu känns det jättekonstigt bara att tänka på det. Jag är verkligen inte van vid att bli sådär hysteriskt ledsen, men jag vet att jag kommer bli det flera gånger i mitt vuxna liv. Och det känns jobbigt.
Men det är ingen idé att gräva ner sig i det nu. Det är ju som det ska vara. Livets cykel osv.
I eftermiddags dog en släkting till mig på pappas sida. Hon var jättedålig och sjuk, som gamla människor ofta är, så egentligen var det en befrielse. Och vi är ganska säkra på att hon tyckte det också. Något som dock känns sorgligt är att hon var alldeles ensam. Inte när hon dog för då var mina föräldrar där, men under hela hennes sjuka period var hon det. Hon var fru till min pappas farbror så hon hade ju oss, men de fick inte några barn själva och några släktingar på sin egen sida hade hon inte. Därför har hon varit med oss de senaste jularna och hon och farmor har suttit och dragit en del one-liners som faktiskt var riktigt roliga trots att hon varit så sjuk. Och det är också något som känns jobbigt, att nu kommer farmor och farfar bli jätteledsna igen. I höstas dog en vän till dem och då mådde de inte alls bra. Nu händer igen. Och så kommer det ju fortsätta.
I min uppväxt har jag varit förskonad ifrån släktingar som dött och jag har alla mina far- och morföräldrar kvar i livet. Ja, det är ju en bra sak att ha sluppit sånt jobbigt, men jag slås ibland av tanken att det kommer ju inte vara så för alltid. Istället har jag allt framför mig. Inom en inte alltför lång framtid kommer ju även de försvinna. Det kommer kännas så ovant. Inte för att jag tror att man nånsin vänjer sig, men redan nu känns det jättekonstigt bara att tänka på det. Jag är verkligen inte van vid att bli sådär hysteriskt ledsen, men jag vet att jag kommer bli det flera gånger i mitt vuxna liv. Och det känns jobbigt.
Men det är ingen idé att gräva ner sig i det nu. Det är ju som det ska vara. Livets cykel osv.
Kommentarer:
Trackback