...
Jag brukar verkligen längta till julafton. Vi brukar ha jättekul och jag trivs verkligen ihop med mina släktingar. Men det var en liten tid för ett tag sen då jag inte längtade lika mycket eftersom min mormor och morfar skulle vara med i år. Mer om det skrev jag här.
Men i alla fall, nu har de förstört för sig själva igen och kommer därför inte vara med. Det låter kanske lite hårt men ärligt talat så är det bara deras eget fel och det är faktiskt ganska skönt att veta att de inte ska dyka upp. Det skulle bli jättedålig stämning och "hur gör vi med nubben i år då?", typ.
Pratade ganska länge med mamma om det igår kväll. Hon och hennes bror gör verkligen allt de kan för att de ska komma ur allt och för att det ska bli bättre, men det håller aldrig. Dessutom blir de arga på mamma och morbror och börjar bete sig ännu mer illa. De blev t ex jättesura när de fick veta att de gick på ett par möten som var till för anhöriga. Men vad ska man göra? Terapin som de börjat på ett par gånger är frivillig, så självklart hoppar de av den när det inte passar längre.
Egentligen tror jag att mamma och morbror försöker hjälpa till mest av bara pliktkänsla. Jag hör på mamma att hon egentligen inte vill ha med dem att göra och att hon snart inte bryr sig längre. Det är ju trots allt upp till dem själva i slutändan.
Och förresten så skickade jag aldrig något födelsedagskort till morfar sen. Jag tänkte på det länge, men kom fram till att det inte är mitt ansvar att försöka få tillbaka kontakten. Dessutom hörde de inte av sig ett endaste dugg i maj då jag fyllde år och mamma fyllde 50.
Själv vet jag inte vad jag ska tycka. På ett sätt bryr jag mig inte ett endaste dugg, jag blir bara arg, men på ett sätt bryr jag mig och så undrar jag hur det kan bli som det blivit. För när vi var små var de världens bästa mormor och morfar, tyckte vi. Vi var hos dem hela tiden på somrarna och badade vid stugan och hade jätteroligt. Dessutom hade morfar och jag hade en väldigt bra kontakt med en massa skämt och uttryck som bara vi kände till osv. Men vart tog allt det vägen? De kanske inte alls brydde sig så mycket egentligen. Jag vet inte.
Men i alla fall, nu har de förstört för sig själva igen och kommer därför inte vara med. Det låter kanske lite hårt men ärligt talat så är det bara deras eget fel och det är faktiskt ganska skönt att veta att de inte ska dyka upp. Det skulle bli jättedålig stämning och "hur gör vi med nubben i år då?", typ.
Pratade ganska länge med mamma om det igår kväll. Hon och hennes bror gör verkligen allt de kan för att de ska komma ur allt och för att det ska bli bättre, men det håller aldrig. Dessutom blir de arga på mamma och morbror och börjar bete sig ännu mer illa. De blev t ex jättesura när de fick veta att de gick på ett par möten som var till för anhöriga. Men vad ska man göra? Terapin som de börjat på ett par gånger är frivillig, så självklart hoppar de av den när det inte passar längre.
Egentligen tror jag att mamma och morbror försöker hjälpa till mest av bara pliktkänsla. Jag hör på mamma att hon egentligen inte vill ha med dem att göra och att hon snart inte bryr sig längre. Det är ju trots allt upp till dem själva i slutändan.
Och förresten så skickade jag aldrig något födelsedagskort till morfar sen. Jag tänkte på det länge, men kom fram till att det inte är mitt ansvar att försöka få tillbaka kontakten. Dessutom hörde de inte av sig ett endaste dugg i maj då jag fyllde år och mamma fyllde 50.
Själv vet jag inte vad jag ska tycka. På ett sätt bryr jag mig inte ett endaste dugg, jag blir bara arg, men på ett sätt bryr jag mig och så undrar jag hur det kan bli som det blivit. För när vi var små var de världens bästa mormor och morfar, tyckte vi. Vi var hos dem hela tiden på somrarna och badade vid stugan och hade jätteroligt. Dessutom hade morfar och jag hade en väldigt bra kontakt med en massa skämt och uttryck som bara vi kände till osv. Men vart tog allt det vägen? De kanske inte alls brydde sig så mycket egentligen. Jag vet inte.
Kommentarer:
Trackback