sunstroke

Jag kommer nog svimma av utmattning om de ska hålla på och visa en massa dokumentärer om tsunamin nu ända fram till Annandagen. Har sett några av de som gått på tv4 och jag håller helt allvarligt på att lipa ögonen ur mig.
Jag har aldrig upplevt mig själv som en tjej som gråter särskilt mycket, snarare nästan aldrig. Men jag har en mamma som gråter titt som tätt så jag antar att mina arvsanlag angående det börjar kicka in nu. Jag har faktiskt märkt att jag blivit mycket känsligare, kanske på de två senaste åren ungefär. Och det gäller såklart inte bara sorgliga dokumentärer på tv'n. Det kanske till viss del beror på att jag kan sitta ensam och tänka på allt det hemska, har ju ingen att prata med direkt på en gång sådär. Skulle ju kunna ringa nån och böla, men det håller ju inte att göra det i tid och otid. Fast det är rätt skönt att gråta faktiskt. Särskilt när ingen tittar på, ingen att hålla den lilla fasaden uppe inför. So I just let it out! Skönt.

Men fan, det är ju så sorgligt. När tsunamin hände tänkte jag väl mest som alla andra: "Ojoj, så hemskt.." Men det är först en tid efter, typ nu, som jag tycker det är riktigt riktigt sorgligt. Artikelserien i Aftonbladet om de föräldralösa barnen, berättelser om hur spädbarn slitits ur sina föräldrars armar och så nu den här dokumentärserien. Usch.

Det är gurkskivor på ögonen som gör att svullnaden ska minska va?