Tråk-fredagkväll.
Mitt värsta är när jag varit med Alice hela dagen, ganska så intensivt ändå, och hemmet är en röra. Jag lägger Alice och börjar städa upp aggressivt. Ska sen sätta mig i soffan och koppla aaaav. Men det går inte. Det är inget på tv så jag knapprar hellre på datorn. Fastän jag egentligen har en massa Mad Men att se. Eller program på SvtPlay eller Tv4Anytime som jag missat i veckan (t ex Felix stör en ingenjör, sjukt kul). Men jag får liksom ingen ro till det. Och nu är klockan för mycket. Fan.
Jag är bäst.
Alltså, ibland blir jag bara så... impad av mig själv. Jag vet att kvinnor gör't hela tiden, jämt och ständigt. Men hörrni, jag har fanimej fött barn! Ett kid har kommit ut ur mig downstairs! Hur sjuuukt är det inte då.
Jag brukar tänka på förlossningen rätt ofta. Om hur fantastiskt coolt det var. Och om hur fantastiskt cool JAG var som inte tyckte det var så hemskt. Jag hade visserligen en ryggbedövning som funkade bra, men jag hade ändå förbannat ont, men aldrig så jag kände att jag inte skulle klara av det eller blev rädd. Är också mycket stolt att jag helt lät bli lustgasen så att jag hade koll, och minns allt som hände och sades i rummet. Mycket värdefullt såhär i efterhand. Och själva grejen, att det kom ut en helt färdig bebis. Som var så fin i sitt mörka hår! Hon var inte heller blå, slemmig, särskilt blodig eller hade conehead. Bara så fin. Jag fattade inte det. För mig hade det lika gärna kommit ut världens största brakfis som suttit 9 månader på tvären och bara blivit värre. Men det var en bebis. Som låg därinne hela tiden. Det första jag sa till J var: "Detta skulle jag kunna göra igen." Det hörde barnmorskan och hon ba' "Eh, ja Ida nu ska ju moderkakan ut också vettu.." Så snabbt efteråt sa jag det.
Before (jag och mamma på ikea 2 veckor innan):
Bebis (2 veckor efter, kolla smajlet hon lägger av):
Jag brukar tänka på förlossningen rätt ofta. Om hur fantastiskt coolt det var. Och om hur fantastiskt cool JAG var som inte tyckte det var så hemskt. Jag hade visserligen en ryggbedövning som funkade bra, men jag hade ändå förbannat ont, men aldrig så jag kände att jag inte skulle klara av det eller blev rädd. Är också mycket stolt att jag helt lät bli lustgasen så att jag hade koll, och minns allt som hände och sades i rummet. Mycket värdefullt såhär i efterhand. Och själva grejen, att det kom ut en helt färdig bebis. Som var så fin i sitt mörka hår! Hon var inte heller blå, slemmig, särskilt blodig eller hade conehead. Bara så fin. Jag fattade inte det. För mig hade det lika gärna kommit ut världens största brakfis som suttit 9 månader på tvären och bara blivit värre. Men det var en bebis. Som låg därinne hela tiden. Det första jag sa till J var: "Detta skulle jag kunna göra igen." Det hörde barnmorskan och hon ba' "Eh, ja Ida nu ska ju moderkakan ut också vettu.." Så snabbt efteråt sa jag det.
Before (jag och mamma på ikea 2 veckor innan):
Bebis (2 veckor efter, kolla smajlet hon lägger av):
Catastrophe.
Fan, nu är jag igång ordenligt här. Gött att blogga ju.
Jag och bebben var på mitt jobb och hälsade på idag (ojoj, så lämpligt att hon föll just idag så jag kunde fråga en sköterska). Vi hade bokat dejt med en jobbarkompis som fick en liten pojke i somras. Så vi gick dit på bebisvisning. Det var trevligt. Dock var jag inte riktigt beredd på att träffa en av mina jobbarkompisar, en jobbarkompis vars man gick bort för 3 veckor sedan! Han blev sjuk och dog på ett halvår. De har två barn i tidiga tonåren, det var begravning för en vecka sedan och det är så heeemskt. Jag trodde inte hon jobbade och visste inte vad jag skulle säga. Så jag ba' "Heej, kul att ses. Bla bla.." Som om allt var som vanligt. Men jag skulle börjat lipa om jag sa nåt, och säkerligen inte gjort saken bättre. Men jag pratade med nån annan som sa att hon verkar tycka det är skönast om allt är som vanligt, eller försöker vara i alla fall.
Men jag har blivit så känslig. Precis som jag har alla känslor utanpå kroppen. Skumt. Fast det är nog positivt egentligen. Men det är lätt att det blir lite katastroftänk över alltihopa. Kan inte låta bli att undra om nåt sånt skulle hända mig. Tänk om J skulle bli sjuk och dö på ett halvår. Vad är det som gör att en del människor drabbas av all skit, medan vi lever drömmen? Vad är det som gör att jag haft mitt lyckligaste och bästa år i mitt liv nånsin? När ska det hemska hända?!
Jag och bebben var på mitt jobb och hälsade på idag (ojoj, så lämpligt att hon föll just idag så jag kunde fråga en sköterska). Vi hade bokat dejt med en jobbarkompis som fick en liten pojke i somras. Så vi gick dit på bebisvisning. Det var trevligt. Dock var jag inte riktigt beredd på att träffa en av mina jobbarkompisar, en jobbarkompis vars man gick bort för 3 veckor sedan! Han blev sjuk och dog på ett halvår. De har två barn i tidiga tonåren, det var begravning för en vecka sedan och det är så heeemskt. Jag trodde inte hon jobbade och visste inte vad jag skulle säga. Så jag ba' "Heej, kul att ses. Bla bla.." Som om allt var som vanligt. Men jag skulle börjat lipa om jag sa nåt, och säkerligen inte gjort saken bättre. Men jag pratade med nån annan som sa att hon verkar tycka det är skönast om allt är som vanligt, eller försöker vara i alla fall.
Men jag har blivit så känslig. Precis som jag har alla känslor utanpå kroppen. Skumt. Fast det är nog positivt egentligen. Men det är lätt att det blir lite katastroftänk över alltihopa. Kan inte låta bli att undra om nåt sånt skulle hända mig. Tänk om J skulle bli sjuk och dö på ett halvår. Vad är det som gör att en del människor drabbas av all skit, medan vi lever drömmen? Vad är det som gör att jag haft mitt lyckligaste och bästa år i mitt liv nånsin? När ska det hemska hända?!
Confession.
Kommer bli inlägg av varierande slag här, men mest om Alice kanske. Ty hon är mitt liv. Mitt allt.
Men ibland är jag lite dålig på att ta hand om mitt allt. För idag har hon rullat ur en säng där hon sov sin förmiddagsvila. Hon brukar alltså ligga på en gästsäng som vi har i gästrummet som är typ 30 cm hög. Det sa "dunk" följt av "jätteskrik". Fast hon föll iofs på ett täcke, men det sa doink i alla fall. Så jag känner mig värdelös som mor just nu, fast samtidigt lite impad över hur mycket hon kan rulla runt nu, flera varv liksom (fast jag trodde hon sov ju *snyft*) men mest värdelös. Annars är det bra.
(nu äre ju såhär va, att jag jobbar vanligtvis på en akutmottagning och har tagit reda på att nästan ALLA bebisar faller nångång för att liksom skrämma upp sina föräldrar (JOTACK), men att det oftast inte är nån fara för de är så mjuka och goa)
Men ibland är jag lite dålig på att ta hand om mitt allt. För idag har hon rullat ur en säng där hon sov sin förmiddagsvila. Hon brukar alltså ligga på en gästsäng som vi har i gästrummet som är typ 30 cm hög. Det sa "dunk" följt av "jätteskrik". Fast hon föll iofs på ett täcke, men det sa doink i alla fall. Så jag känner mig värdelös som mor just nu, fast samtidigt lite impad över hur mycket hon kan rulla runt nu, flera varv liksom (fast jag trodde hon sov ju *snyft*) men mest värdelös. Annars är det bra.
(nu äre ju såhär va, att jag jobbar vanligtvis på en akutmottagning och har tagit reda på att nästan ALLA bebisar faller nångång för att liksom skrämma upp sina föräldrar (JOTACK), men att det oftast inte är nån fara för de är så mjuka och goa)
Min stora tjej.
Jaa, varför bloggar jag inte lite mer egentligen?
Nu har ju bebischocken gått över och min bebis börjar bli en liten tjej på 6 månader. Inte för att jag tycker det varit nån större chock faktiskt. Jag tycker det varit väldigt mysigt hela tiden. De gånger hon varit vaken på natten kan jag nog räkna på i alla fall två händer, alltså inte mycket (nappistoppningar räknas icke). Så ja, jag borde ju faktiskt ha tid att blogga lite nu igen. Trodde det skulle vara omöjligt, men det är rätt soft att vara mammaledig (nästa unge kommer garanterat bli ett HELL-vete)
Så. Vilka är kvar egentligen? Säg HEJ är ni snälla. Förresten ser hon ut såhär nu, så ni vet. Hon är en glad skit.
Nu har ju bebischocken gått över och min bebis börjar bli en liten tjej på 6 månader. Inte för att jag tycker det varit nån större chock faktiskt. Jag tycker det varit väldigt mysigt hela tiden. De gånger hon varit vaken på natten kan jag nog räkna på i alla fall två händer, alltså inte mycket (nappistoppningar räknas icke). Så ja, jag borde ju faktiskt ha tid att blogga lite nu igen. Trodde det skulle vara omöjligt, men det är rätt soft att vara mammaledig (nästa unge kommer garanterat bli ett HELL-vete)
Så. Vilka är kvar egentligen? Säg HEJ är ni snälla. Förresten ser hon ut såhär nu, så ni vet. Hon är en glad skit.
Det blev en Alice.
Ok, det är väl inte så många som läser här längre eftersom jag inte skriver nåt.. duuh. Men jag tänkte avsluta den här bloggen lite lätt med att i alla fall berätta att det inte blev någon Ottar (ok, det skulle ju en eventuell pojke ändå inte heta), utan en ALICE! Hon kom 6 april och förlossningen var det coolaste jag gjort. Minns inte ens hur ont det gjorde emellanåt, cause' I'm a superwoman.
Lilla Alice har maaassor med mörkt hår, min näsa och ja.. hon är en kopia av mig på ett ungefär, och det är häftigt. Vi letar efter min sambo i henne, men har ännu bara upptäckt att de har samma mellanrum mellan stortån och andratån. Så bra, då kan de två klättra i träd med sina apgrepp.
Lilla Alice har maaassor med mörkt hår, min näsa och ja.. hon är en kopia av mig på ett ungefär, och det är häftigt. Vi letar efter min sambo i henne, men har ännu bara upptäckt att de har samma mellanrum mellan stortån och andratån. Så bra, då kan de två klättra i träd med sina apgrepp.
Bloggen, näe..
Asså, det här bloggandet går ju inge bra. Inge bra alls... Förlåt. Fejsbook är liksom roligare tycker jag. Känns som att jag kommer fortsätta skriva om sånt jag vill dela med mig av där istället. Lite är lite grav-grejer, lite foton, lite vad för musik jag lyssnar på osv. Jag orkar inte skriva långa inlägg om saker och ting. Statusraden på fejjan funkar bra tycker jag.
See you there instead.
See you there instead.
Maggen.
Ida, granen och magen.
Den här helgen jobbar jag. Det är tråkigt. I veckan som kommer är det jul. Då är jag ledig. Det ska bli kul. Veckan efter jul är det nyår. Då jobbar jag. Fast en annan ska ju vara nykter så det spelar kanske ingen roll...
Men fy och usch! Det ska bli skönt att få gå hem från jobbet om bara ett par månader och sen inte gå dit på typ över ett år. Är ohyggligt trött på'att. Vi har börjat med ett nytt datasystem på jobbet där jag och ett par till kollegor har utbildat våra andra kollegor. En del har det gått bra för, men... en för en del inte så bra. Alltså, systemet är windowsbaserat, ja ni vet med lister och rull-lister och så vidare. Och ändå, folk ba' "Meeh, jag SER inte VAR jag ska KLICKA??" Så när samma fråga eller problem kommer igen för fjortonde gången blir jag lite trött...
Men fasen, just det! Juldagen ska jag gå ut på krogen. Det var fan längesen. Nån afterwork under hösten har jag varit på, men en utekväll.. det var nog senast tidigt i våras. Jösses. På festen kommer vara jag som är pregnant och så kommer det vara min kompis som också är pregnant, dubbelt pregnant till och med för de ska ha två stycken på en gång! Jag ska ha på mig en snygg, glansig preggo-tröja och dricka alkoholfria drinkar med magen i vädret. Visste ni t ex att alkoholfria drinkar är otroligt billiga, typ 25-30 spänn. Ja, det KAN bli en livad utekväll, vi får se... *
*risken är väl ifall vi dricker en maaassa goda drinkar att vi får springa på toaletten varje kvart och inte hinner annat än att stå i toakö hela kvällen, juldagen är ju alltid juldagen på krogen menar jag
Sen sist.
Haha, näe vafan. Det här med bloggningen går ju lite sisådär alltså. Dagarna går för fort! Fast det tycker jag är bra iofs. Då blir det 17 april fortare.
Sen sist har vi hunnit med ett kompletterande ultraljud där vi såg hjärtat igen, fast lite mer klart och tydligt. Såg även att det pulserade ut från hjärtat lite utmed ryggraden och även upp mot halsen, det var bebisens aorta som slog. Så coolt alltså. Jag skulle kunna knarka ultraljud. Det är så himla mysigt att få komma in och hälsa på hemma hos bebisen. Inte för att jag tror att han eller hon på nåt sätt märker att vi är där och tittar, men ändå. Man skulle ju kunna tycka att det är lite integritetskränkande till och med. Här tar vi oss friheten att gå in och titta på pluttens hjärnhalvor och urinblåsa, bara sådär, utan att fråga. Det är ju faktiskt en egen liten människa. Fast det är mysigt ändå...
Men man fattar ju inte. Vi var i Ullared och köpte lite bebisgrejer (små, små bodys i vitt för 29.90!) och jag kunde inte förstå att det är till en själv man handlar. "Va? Ska vi använda detta till vår bebis?"
I förrgår var vi och såg Winnerbäck. Herregud, det måste ju vara typ 15:e gången jag ser honom. Bra som vanligt förstås, kul att återigen höra hans låtar i olika tappningar och även lite nytt. Snygg scenshow den här gången dessutom. Och ojsch, vad det buffade runt i magen. Inte så konstigt förmodligen, hela jag vibrerade ju av dunkandet av den höga musiken. Härligt!
Äh, jag är ledsen, det blir nog mest gravidtjöt i alla fall här i bloggen. Det kan inte hjälpas, det är ju det som tar upp nästan all min tankeverksamhet på nåt sätt. Annars är det jobb, julstök och... ja, inte så mycket mer, som gäller.
Sen sist har vi hunnit med ett kompletterande ultraljud där vi såg hjärtat igen, fast lite mer klart och tydligt. Såg även att det pulserade ut från hjärtat lite utmed ryggraden och även upp mot halsen, det var bebisens aorta som slog. Så coolt alltså. Jag skulle kunna knarka ultraljud. Det är så himla mysigt att få komma in och hälsa på hemma hos bebisen. Inte för att jag tror att han eller hon på nåt sätt märker att vi är där och tittar, men ändå. Man skulle ju kunna tycka att det är lite integritetskränkande till och med. Här tar vi oss friheten att gå in och titta på pluttens hjärnhalvor och urinblåsa, bara sådär, utan att fråga. Det är ju faktiskt en egen liten människa. Fast det är mysigt ändå...
Men man fattar ju inte. Vi var i Ullared och köpte lite bebisgrejer (små, små bodys i vitt för 29.90!) och jag kunde inte förstå att det är till en själv man handlar. "Va? Ska vi använda detta till vår bebis?"
I förrgår var vi och såg Winnerbäck. Herregud, det måste ju vara typ 15:e gången jag ser honom. Bra som vanligt förstås, kul att återigen höra hans låtar i olika tappningar och även lite nytt. Snygg scenshow den här gången dessutom. Och ojsch, vad det buffade runt i magen. Inte så konstigt förmodligen, hela jag vibrerade ju av dunkandet av den höga musiken. Härligt!
Äh, jag är ledsen, det blir nog mest gravidtjöt i alla fall här i bloggen. Det kan inte hjälpas, det är ju det som tar upp nästan all min tankeverksamhet på nåt sätt. Annars är det jobb, julstök och... ja, inte så mycket mer, som gäller.
Veckan.
Hoppla! Så gick det plötsligt en vecka till. Jag lovade ju att fortsätta blogga ju.
Hm.. Annars då? Jorå. Pga lite graviditetskrämpor, bl a en liten sjukdom vid namn diabetes som jag haft länge, länge så jobbar jag bara dagtid nu. För att få lite mer regelbundenhet i vardagen så jag kan passa mina mattider och insulindoser på bästa sätt. Och det funkar skitbra. Jag har blodsockervärden som en frisk människa nästan hela tiden nu. Det är bra. Det gör att bebisen mår som allra bäst. Annars är det egentligen ingen fara. Det som kan bli lite knasigt är på slutet, då barn till mammor med diabetes gärna lägger på sig i vikt sista veckorna. Det kan alltså bli så att jag får klämma ut en klump på närmare 5 kilo. Eller inte.... Då får de ta'na via magen istället. Men det där håller de koll på. Det kan bli lite hur som helst där på slutet alltså.
Det där med diabetesen är det faktiskt inte så många som vet om. Men jag har haft det i halva mitt liv och det är en så stor del av mig och det är inget jag brukar berätta om eller prata om med folk av nån anledning. Har aldrig haft några konstigheter med den heller. Det är bara nu när jag är gravid som jag måste hålla mer koll. Det är alltså den sortens diabetes som barn och ungdomar får utan att man vet varför, fick det när jag var 13.
Annars händer det som bekant inte så mycket i det gråa november. Det är bara en transportsträcka fram till jul. Jag och sambon väntar på en kamin som ska komma till vårt hus, och även ett nytt badrum (ett till, frääscht!) och ny tvättstuga. Snickarna var tydligen rätt upptagna men iiih, de måste komma innan mars är slut för när vi har bebisen här kan det icke springa blåbyxor här omkring. Nejnej.
Ottar!
Jahapps. Får jag lov att presentera Ottar. Han/hon bor i min mage.
Det är såå konstigt. Men SÅ härligt. Pang, sa det bara så fanns det nåt där. Hann knappt börja med att räkna ägglossningdagar förrän det visade sig att det redan hänt. Nu är den 19 veckor gammal och är tänkt att anlända i mitten av april. Alla verkar så glada för vår skull och inga är gladare än vi. Och jag har mått fantastiskt bra hela tiden. Må illa? Vad är det för hittepå?
Idag var vi på det stora ultraljudet för att kolla alla organen. Vi såg t o m Ottars lillhjärna. Shit, jag hade varit nöjd bara vi fick se ett huvud. Att man kunde se så detaljerat som lillhjärnan var helt fantastiskt. Och så magsäck och njurar och hjärta och det där. Fast den envise lille krabaten ville ligga med ryggen uppåt och inte alls vända på sig, så doktorn fick ingen bra bild på hela hjärtat. Hon såg att allt var okej, men hon fick ingen bra fyrkammarbild, som det hette. Så vi ska tillbaka igen om två veckor och kolla om den vill visa upp sig lite bättre. Inte mig emot!
Ska försöka att inte göra detta till nån slags gravid/barn-blogg, men äh, det kommer ju komma en del såna inlägg också förstås.
Och nu undrar ni kanske vad jag får Ottar ifrån. Ja, det kan jag också undra. Men i somras, innan vi visste om detta, läste vi dödsannonserna i JP och då hade en äldre herre vid namn Ottar gått och dött. Då frågade jag min J om vi inte skulle ta och döpa våran förstfödde till Ottar, alltså på skoj. J började genast sjunga på Allan Edwalls Stackars barn-visor. Den om Ottar går såhär: (obs, vi vet ju inte om det är just en Ottar därinne, och OM det blir en pojke ska den ju inte heta Ottar, utan det är bara själva arbetsnamnet va)
Den käcke lille Ottar
han skulle hugga ved
med Ottar plocka´ kottar
det var bekvämare.
Du stackars barn som hugger ved,
sån konstig ved du kommer med,
sa mor till lille Ottar
som skulle hugga ved.
Det är såå konstigt. Men SÅ härligt. Pang, sa det bara så fanns det nåt där. Hann knappt börja med att räkna ägglossningdagar förrän det visade sig att det redan hänt. Nu är den 19 veckor gammal och är tänkt att anlända i mitten av april. Alla verkar så glada för vår skull och inga är gladare än vi. Och jag har mått fantastiskt bra hela tiden. Må illa? Vad är det för hittepå?
Idag var vi på det stora ultraljudet för att kolla alla organen. Vi såg t o m Ottars lillhjärna. Shit, jag hade varit nöjd bara vi fick se ett huvud. Att man kunde se så detaljerat som lillhjärnan var helt fantastiskt. Och så magsäck och njurar och hjärta och det där. Fast den envise lille krabaten ville ligga med ryggen uppåt och inte alls vända på sig, så doktorn fick ingen bra bild på hela hjärtat. Hon såg att allt var okej, men hon fick ingen bra fyrkammarbild, som det hette. Så vi ska tillbaka igen om två veckor och kolla om den vill visa upp sig lite bättre. Inte mig emot!
Ska försöka att inte göra detta till nån slags gravid/barn-blogg, men äh, det kommer ju komma en del såna inlägg också förstås.
Och nu undrar ni kanske vad jag får Ottar ifrån. Ja, det kan jag också undra. Men i somras, innan vi visste om detta, läste vi dödsannonserna i JP och då hade en äldre herre vid namn Ottar gått och dött. Då frågade jag min J om vi inte skulle ta och döpa våran förstfödde till Ottar, alltså på skoj. J började genast sjunga på Allan Edwalls Stackars barn-visor. Den om Ottar går såhär: (obs, vi vet ju inte om det är just en Ottar därinne, och OM det blir en pojke ska den ju inte heta Ottar, utan det är bara själva arbetsnamnet va)
Den käcke lille Ottar
han skulle hugga ved
med Ottar plocka´ kottar
det var bekvämare.
Du stackars barn som hugger ved,
sån konstig ved du kommer med,
sa mor till lille Ottar
som skulle hugga ved.
Ja, ja, ja.
Jomen alltså, jag SKA börja blogga igen. Om 2,5 vecka. Återigen kommer det förmodligen bli svårt att hitta balansgången mellan hur mycket man ska skriva och hur mycket man ska hålla för sig själv. Men vissa grejer måste man ju bara berätta om. Och ni som undrar vad som är på gång nu, och om det möjligen kan vara så att... ja, den tanken som ploppade upp först hos er, den är helt rätt.
Så, see ya om ett par veckor dårå.
Så, see ya om ett par veckor dårå.
Badrummet.
Jamen badrummet blev lite såhär:
Blev rätt bra tycker jag. Blandarna gör sig bra och den röda glasmosaiken är snajsig.
Jomen jag kanske ska börja blogga igen... Kanske. Jo. Eller jag vet inte. Fan. Om ett litet tag kanske.
Blev rätt bra tycker jag. Blandarna gör sig bra och den röda glasmosaiken är snajsig.
Jomen jag kanske ska börja blogga igen... Kanske. Jo. Eller jag vet inte. Fan. Om ett litet tag kanske.
Snygg eller lite ful?
Har till ett av badrummen i huset som vi flyttar till om 2 veckor (!) snöat in på blandare från Gustavsberg. Röda. Coolt? Ja, kan bli. Vi tror det. Är tänkt som både badkarsblandare och till handfat. Om vi vågar. I huvudet ser det otroligt coolt ut. Vad tror ni?
Längt!
Näe, nu har jag inte uppdaterat igen på jättelänge... Det här håller ju inte. Men om en månad (gah! var är alla flyttkartonger?) flyttar vi till huset, jag kommer få skattepengar och kan förhoppningsvis köpa en egen dator som jag inte ska ha kopplad till tv-skärmen, så man kan surfa och titta på tv samtidigt. Ja, så får det bli. All min musik får ju ändå inte plats på mannens dator och jag måste kunna ha en bra dator sen så jag kan fixa bra spelningslistor till min mp3 som jag ska ha till mina oändliga skogspromenader när vi flyttat till landet. Då börjar mitt nya liv och jag ska gå ner minst 5 kg. Eller nåt... Nåja. Det kommer bli gött iaf.
Och! Vi har fått ett körsbärsträd av våra fina, fina vänner. För att vi förlovat oss och köpt ett hus. De är ju alldeles, alldeles underbara de små liven. Det står just nu på balkongen och knoppar sig och väntar på att få komma ner i jorden.
För övrigt är livet gött, vi längtar till huset så vi håller på att dööööö!
Och! Vi har fått ett körsbärsträd av våra fina, fina vänner. För att vi förlovat oss och köpt ett hus. De är ju alldeles, alldeles underbara de små liven. Det står just nu på balkongen och knoppar sig och väntar på att få komma ner i jorden.
För övrigt är livet gött, vi längtar till huset så vi håller på att dööööö!
Sälen var gött.
Jag och älsklingen och fyra kompisar till har varit i Sälen på långweekend och åkt skidor. Ont i bena som fan, men det var gött att åka skidor. Tror att vi kom fram till att min stil i backen blev: Lugn, stabil, ser ut att njuta när hon åker. Tror det var den obligatoriska jägern innan första åket varje dag som gjorde det. Det gjorde i alla fall att jag inte frös om tårna.
Annars är det bara fint. Är långledig till helgen vilket betyder fyradagarsvecka bara. Sen blir det lite kalas till helgen, följt av ett annat kalas. Och så en fest.
Det blir bra det här.
Annars är det bara fint. Är långledig till helgen vilket betyder fyradagarsvecka bara. Sen blir det lite kalas till helgen, följt av ett annat kalas. Och så en fest.
Det blir bra det här.
Fast Mikael Nyqvist är ju inte snygg alltså...
Igår hade jag och mannen en liten bio-dejt. Var på stan och käkade och gick sedan och såg Män som hatar kvinnor. Så befriande att gå på bio en tisdagkväll där det mest är medelålders människor. Inte lika stökigt som en fredagkväll kan man säga. Visserligen skrattar de på konstiga ställen och en tant fick en hostattack när det var som mest spännande. Men jaja.
Måste ju verkligen säga att det är uppfriskande med en svensk film som är så grym. Egentligen tycker jag inte att storyn känns sådär jätteverklighetstrogen överhuvudtaget, särskilt inte med tanke på att det är svenska miljöer. Fast å andra sidan är det kanske därför den är så bra på nåt sätt. Så annorlunda. Men ändå. Det blir aldrig sådär mesigt som jag först var rädd för. Det håller. Det är till och med på sina ställen ruskigt bra. Svårt att göra jämförelser med boken, men så som Lisbet Salander såg ut i mitt huvud lyckas Noomi Rapace komma väldigt nära. Hon är suveränt bra. Med risk för att göra en spoiler så ska jag inte avslöja vem, men jag tyckte att skurken inte var tillräckligt skurkig. Dels var det svårt att se honom i den rollen, och dels var han inte tillräckligt skräckinjagande. I boken fick man intrycket av en riktig two-faced Dr Jekyll and Mr Hyde. Den skildringen var lite mesig. Men annars - grymt bra.
Män som hatar kvinnor får 4 vita dildos av 5 möjliga.
(inga vidare kommentarer om betygssystemet, ni som lästboken vet)
Måste ju verkligen säga att det är uppfriskande med en svensk film som är så grym. Egentligen tycker jag inte att storyn känns sådär jätteverklighetstrogen överhuvudtaget, särskilt inte med tanke på att det är svenska miljöer. Fast å andra sidan är det kanske därför den är så bra på nåt sätt. Så annorlunda. Men ändå. Det blir aldrig sådär mesigt som jag först var rädd för. Det håller. Det är till och med på sina ställen ruskigt bra. Svårt att göra jämförelser med boken, men så som Lisbet Salander såg ut i mitt huvud lyckas Noomi Rapace komma väldigt nära. Hon är suveränt bra. Med risk för att göra en spoiler så ska jag inte avslöja vem, men jag tyckte att skurken inte var tillräckligt skurkig. Dels var det svårt att se honom i den rollen, och dels var han inte tillräckligt skräckinjagande. I boken fick man intrycket av en riktig two-faced Dr Jekyll and Mr Hyde. Den skildringen var lite mesig. Men annars - grymt bra.
Män som hatar kvinnor får 4 vita dildos av 5 möjliga.
(inga vidare kommentarer om betygssystemet, ni som lästboken vet)
Ett hus på landet, here I come!
Var på förfest igår i alla fall. Kändes rätt skönt att avvika i lagom tid. Inte bara för att jag visste att jag skulle upp och jobba, utan för att jag inte längre känner något sug efter att gå ut. Det är nästan helt borta nu. Det kommer tillbaka lite då och då, som nu när jag lyssnar på Pokerface (den är ju löjligt bra), ni vet när man känner peppen och man känner sig lite snygg och verkligen på gång och att hela världen är bäst och man verkligen älskar sina vänner (det gör jag fortfarande iofs) och vinet smakar så gott (det gör det fortfarande iofs).
Poff. Borta.
Men det går kanske upp och ner. Just nu är jag ju i värsta kärleksbubblan och vill hellre stanna hemma och pussa på min man än gå ut och vara full och bakis dagen efter. Så ovärt liksom. Kanske hittar jag tillbaka lite senare i livet, kanske någon gång i 40-årsåldern då jag är nydumpad tvåbarnsmorsa som går ut med kläder från 2009 och "röjer" på dansgolvet. Haha! Never gonna happen! (hoppas jag innerligt)
Poff. Borta.
Men det går kanske upp och ner. Just nu är jag ju i värsta kärleksbubblan och vill hellre stanna hemma och pussa på min man än gå ut och vara full och bakis dagen efter. Så ovärt liksom. Kanske hittar jag tillbaka lite senare i livet, kanske någon gång i 40-årsåldern då jag är nydumpad tvåbarnsmorsa som går ut med kläder från 2009 och "röjer" på dansgolvet. Haha! Never gonna happen! (hoppas jag innerligt)
"Ja, det är akut, jag kan ju inte sova för jag är förkyld.." What?!
Jobbar den här helgen. Inte bara helgdagarna utan även imorgon måndag. Suger ju åsna det, som vi brukar säga här hemma. Eller äsch, jobbet är väl okej. Idag var det det i alla fall. Trevliga jobbarkompisar, skämtsamma läkare och att jag fick sitta ensam och jobba i ett par timmar. Det är skönt.
Men alltså, människor är ju inte kloka. Fattar ni att det inatt var två personer, födda på 80-talet, som tog ambulans in till sjukhuset för att de hade influensa. Ambulans liksom! De skulle inte ens kommit till akuten i första taget, dessutom ambulans! Om ni undrar var era skattepengar går gott folk, så jag kan avslöja att där har vi en bov. Människor! Kan faktiskt förstå att 80-talisterna verkar vara de mest hatade patienterna på jobbet, det var nåt med att vi är bortskämda och krävande... Hm.. Jo, men ibland undrar man ju.
Men alltså, människor är ju inte kloka. Fattar ni att det inatt var två personer, födda på 80-talet, som tog ambulans in till sjukhuset för att de hade influensa. Ambulans liksom! De skulle inte ens kommit till akuten i första taget, dessutom ambulans! Om ni undrar var era skattepengar går gott folk, så jag kan avslöja att där har vi en bov. Människor! Kan faktiskt förstå att 80-talisterna verkar vara de mest hatade patienterna på jobbet, det var nåt med att vi är bortskämda och krävande... Hm.. Jo, men ibland undrar man ju.
Goggel.
När det i gruppen som är utsedda att bli superanvändare i ett nytt sketastort datasystem finns personer som säger Goggel istället för Google tappar jag respekten på nåt sätt va...
Hur ska detta gå? Det kommer bli otroligt jobbigt under den period som inkörningen kommer ske, och lite till. Typ om ett halvår eller år. Jag vet att jag kommer vara irriterad varje dag. Kanske vore det lämpligt med en planerad långledighet just under den tiden? Typ mammaledig. Fan, det vore så gött. Precis vad chefen frågade mig när hon undrade om jag ville bli superanvändare. Hon sa att det kommer ju krävas extra jobb, energi och kraft och undrade ifall jag under detta året väl inte planerade att gå och bli med barn just nu. Näe, sa jag då. Sen kom jag på att så får man ju faktiskt inte fråga som arbetsgivare. Pga diskriminering och det där. Så nu funderar jag på att bli med barn på ren pin kiv. Bara lämna det sjunkande skeppet sen efter ett tag.
Får se exakt hur jobbigt detta blir.
Hur ska detta gå? Det kommer bli otroligt jobbigt under den period som inkörningen kommer ske, och lite till. Typ om ett halvår eller år. Jag vet att jag kommer vara irriterad varje dag. Kanske vore det lämpligt med en planerad långledighet just under den tiden? Typ mammaledig. Fan, det vore så gött. Precis vad chefen frågade mig när hon undrade om jag ville bli superanvändare. Hon sa att det kommer ju krävas extra jobb, energi och kraft och undrade ifall jag under detta året väl inte planerade att gå och bli med barn just nu. Näe, sa jag då. Sen kom jag på att så får man ju faktiskt inte fråga som arbetsgivare. Pga diskriminering och det där. Så nu funderar jag på att bli med barn på ren pin kiv. Bara lämna det sjunkande skeppet sen efter ett tag.
Får se exakt hur jobbigt detta blir.