sunstroke

Fan, nu är jag igång ordenligt här. Gött att blogga ju.

Jag och bebben var på mitt jobb och hälsade på idag (ojoj, så lämpligt att hon föll just idag så jag kunde fråga en sköterska). Vi hade bokat dejt med en jobbarkompis som fick en liten pojke i somras. Så vi gick dit på bebisvisning. Det var trevligt. Dock var jag inte riktigt beredd på att träffa en av mina jobbarkompisar, en jobbarkompis vars man gick bort för 3 veckor sedan! Han blev sjuk och dog på ett halvår. De har två barn i tidiga tonåren, det var begravning för en vecka sedan och det är så heeemskt. Jag trodde inte hon jobbade och visste inte vad jag skulle säga. Så jag ba' "Heej, kul att ses. Bla bla.." Som om allt var som vanligt. Men jag skulle börjat lipa om jag sa nåt, och säkerligen inte gjort saken bättre. Men jag pratade med nån annan som sa att hon verkar tycka det är skönast om allt är som vanligt, eller försöker vara i alla fall.

Men jag har blivit så känslig. Precis som jag har alla känslor utanpå kroppen. Skumt. Fast det är nog positivt egentligen. Men det är lätt att det blir lite katastroftänk över alltihopa. Kan inte låta bli att undra om nåt sånt skulle hända mig. Tänk om J skulle bli sjuk och dö på ett halvår. Vad är det som gör att en del människor drabbas av all skit, medan vi lever drömmen? Vad är det som gör att jag haft mitt lyckligaste och bästa år i mitt liv nånsin? När ska det hemska hända?!