sunstroke

Och annars då? Jo, det är bra faktiskt. Trots att jag inatt trodde mig hade feber, ni vet sådär när man egentligen är varm fast fryser och täcket bara ligger helt fel. Sedan vaknade jag med ont i magen och illamående. Blindtarmen? Kanske det där stora glaset med apelsinjuice som jag drog i mig igår kväll som spökar och som gör att jag fått ont i epigastriet (ord jag lärt mig på jobbet). Det sitter inte långt ner så jag kan inte vara gravid i alla fall. Eller ja, kan och kan, otroligare saker har väl hänt antar jag. Men nä.

Lägenhetsförsäljningen går sakta men säkert framåt. Det känns fortfarande helt osannolikt men ändå helt rätt att flytta ihop om drygt en månad. Det är då nästan precis ett år sedan vi träffades. Jag vet inte, på ett sätt har det ju gått väldigt snabbt, men på ett annat sätt så känns det helt onödigt och rent av dumt att gå och vänta bara för att man ska. Jag är 25, han 30, time fly. Man kan ju tro att eftersom vi är ganska så nykära hela tiden att vi även just nu i princip bor hos varandra men det gör vi faktiskt inte. Eftersom vi jobbar så oregelbundet båda två så har det inte blivit så. Ibland kan det dröja tre, fyra eller fem dagar innan vi ses och då håller i alla fall jag på att längta ihjäl mig. Men det är en skön känsla. Det är skillnad på att längta och att sakna. Det tror jag också kommer bli himla bra sen, det där med att vi jobbar oregelbundet båda två, att man kommer ju ha sina egna ensamma dagar och kvällar ibland. Man går inte varandra på fötterna hela, hela tiden. Mysigt att någon är hemma när man jobbat kväll och kommer hem vid tio-tiden på kvällen. Nu är det skittrist att komma hem till en svart, tom lägenhet. Blir helt rastlös nästan. Men det har ju alltid gått bra förut. "Skönt att vara ensam, att kunna rå om sig själv, göra vad man vill..." har det hetat i alla år. Tänk vad det är lätt att ändra sig...