sunstroke

Gud vad man hinner med att fundera mycket när man promenerar i skogen. Det finns liksom inget annat att titta på mer än träden, gruset och himlen. Fast ibland ser jag Herr Rådjur som står nere vid någon åker och blänger på mig.
Jag älskar verkligen skogen här. I Örebro har jag inte hittat någon bra skog alls. Försökte gå till naturreservatet en gång, men jag blev lite skraj för att gå vilse så jag vände hem igen. Därför hinner jag oftast inte tänka så bra när jag promenerar i Örebro för där är det bilar, cyklar, övergångsställen och människor överallt. Fast jag vill inte bo i en skog. Jag vill bo i en lagom stor stad med en skog bredvid.

Men vad tänkte jag på egentligen då? Ja jag vet knappt.. Men det snurrar på rätt bra därinne. Man för en konversation med sig själv och så har man sig själv som liksom står bredvid och lyssnar intresserat och håller med om allt man tänker. "Ja, precis. Ja, just så. Absolut. Så är det."
Ibland skulle man vilja bolla det man tänker med någon annan. Fast då tvivlar jag oftast på att någon verkligen skulle vara intresserad av att höra mina diskussioner och utredningar som jag babblar om. Ja, man skulle ha någon som verkligen är intresserad av att lyssna på en, någon som kanske inte håller med, någon som kanske inte alls förstår, men som ändå är intresserad och vill höra. Men för att få någon att bli intresserad av en så måste man oftast få någon att lyssna först. För ibland, tänker jag, att om bara folk visste hur jag tänkte eller kände, då skulle de kanske bli lite intresserade i alla fall. Kanske. Men sådant kan ju vara svårt. Så ja, det blir ju ett Moment 22 av alltihopa.

Ibland tror jag att hela begreppet med Moment 22 bara driver med mig och mitt liv. Hela jag är ett moment 22 känns det som.

Jag och en kompis pratade om ungefär det i veckan. Hon är i ungefär samma sits som mig, vi tänker oerhört lika om saker och ting och hon är jäkligt bra helt enkelt. Vi har båda vänner som har pojkvänner som de tydligen kan bete sig lite hur som helst mot. De klagar jämt, de är sura titt som tätt, de beter sig så svårt de bara kan, "han fattar ju ingenting" och "nej, han ska inte gå ut med sina killkompisar idag." Det har väl i och för sig mycket att göra med hur man är som person, men jag skulle nog i alla fall försöka lägga ner både själ och hjärta på att få det att fungera. 
Som när en tjej ger hintar till sin kille om någonting och lindar in det för att han ska fatta själv. De gör aldrig det. Jag vet det. Typ "Nej, men jag behöver inget på Alla hjärtans dag, älskling. Det är säkert." Ändå blir de skitsura när killen uppträder som det vore en helt vanlig dag. Sådär kan man ju inte bete sig. Säg som det är.

Det är så jag tänker i teorin i alla fall. Jag har många saker jag tänker i teorin, men som jag aldrig haft en chans att prova rent praktiskt. Men det kanske bara är i teorin som jag inte är krävande, inte surar över småsaker, är flexibel, tolerant och kommunicerar med min partner osv.

Fast jag tror mig ha fattat grejen.
Men hur ska man göra för att någon ska upptäcka det? I vilken ände ska man börja?
Under dåliga dagar tänker jag att de där flickvännerna får bete sig sådär eftersom de är snyggare och smalare än vad jag är, men riktigt så bitter vill jag egentligen inte bli.




Ungefär sådär låter det i mitt huvud ibland.
Någon som är intresserad?