sunstroke

Igår när jag stod och väntade på bussen utanför sjukhuset för att åka hem såg jag zany. Trodde jag.
Det har faktiskt hänt att vi mötts utanför sjukhusets huvudentré förut. Men trots jag är väldigt mycket medveten om att zany bytt arbetsplats, inte har sådana glasögon som den tjejen hade och att zany inte alls cyklar nu när hon har köpt en bil, så kunde jag inte låta bli att vinka till denna tjej som var så otroligt lik, fast ändå inte. Huvudet sa: "Nej, men det är inte zany fattar du väl din dumme fan." Men kroppen sa: "Oh, kolla zany. Vinka!" Så det gjorde jag. Inte en diskret vinkning heller utan en ganska intensiv, sådär som man gör när man ska vinka till någon man känner hyfsat  väl. Stackars tjej, hon glodde verkligen ögonen ur sig på mig och jag kunde höra hur hon tänkte så det knakade på om jag var någon hon kände igen. Men det var jag ju inte. Tur att hon var på för långt avstånd för att ropa på i alla fall. Gud vet vad jag hade gastat rakt ut i tomma intet med 4-5 andra människor runt om kring mig. Psyk nästa.