sunstroke

Vilken tråk-vecka. Fast jag vet egentligen inte varför jag tycker det. Tycker väl att det händer för lite, ändå orkar jag inte göra nåt. Så motsägelsefullt av mig. Dessutom är det inte ens sant.
Jobbar gör jag ju, och eftersom jag har ett jobb som jag trivs med och känner att jag "lever" samtidigt som jag jobbar (har man jobbat på fabrik, som jag gjort, så vet man vad det innebär att inte ha nåt liv åtta timmar om dagen. väldigt deprimerande faktiskt). Men jag vet inte. Vardagen har väl drabbat mig, antar jag. Jobba, äta, sova, en mini-promenad, Desperate housewifes. 
Men äsch. Det kunde varit värre. Det är Di Leva på söndag, om två veckor åker jag och Johanna, som jag pluggade med i Örebro, till vår andra klasskompis i Göteborg. Åh, fina Göteborg, det var längesen. Dessutom har jag träffat nya kompisar i den här stan, och hur lätt brukar sånt vara när man inte är student eller med i någon kristen församling. Sen trivs jag väldigt bra i lägenheten också. Det börjar bli riktigt fint. Fortfarande en del saker kvar att fixa dock, men mina beloved (läs: dyra) köksgardiner har kommit och jag har fina värmeljus på bordet. Feels like home. 


Ensanteklaga. Ändå är det något fattas. Förmodligen är det det som gör mig uttråkad trots att allt det andra går rätt så bra. Som vanligt. Dessutom har jag hört att det inte är inne att vara singel längre. Vafan.

Fast det förstås. Jag har haft en rätt dålig start på den här hösten gällande vissa saker. Dödsfall och sjukdom och sånt. Jag får lov att vara lite trött tycker jag.