sunstroke

Fick ett meddelande inatt från min kompis Helena hemifrån. "Har precis kommit hem från jobbet o sitter o läser din blogg, man blir alltid så glad då. Du måste ju börja skriva krönikor i tidningar, du e ju bäst."
Det där sista vore nog ingen bra idé, för så himla roligt har jag det inte varje dag så att jag tycker att någon borde vilja ta tillvara på det. Men ändå. Jag kan ju stava i alla fall.

Nåja, men det där första. Det är liksom det som är meningen med varför jag skriver. Mitt syfte. Det är också därför jag skriver ganska lättsamt, brukar inte bry mig om att skriva om de dåliga dagarna. Sen råkar jag också veta att det är ganska många hemifrån som läser, det är kul. Sist jag var hemma, i påskas, var det flera som sa att de läser min blogg och att det är kul att läsa om vad jag sysslar med där uppe i gnällbältet, hur jag har det liksom. För när man ses blir det oftast bara att man säger: "Hur jag har det i Örebro? Jo, men det är jättebra." Och så blir det inte mer. 
Visst skulle jag kunna skriva mer självutlämnande och mer om de dåliga dagarna, men jag känner inget behov av det och jag är inte sådan som person. Tror att de flesta uppfattar mig som rätt lättsam och då är det ju så. Det där andra kan jag ta någon annan gång med någon annan person, inte inför trettio läsare på internet. Men jag förstår de som gör så också, för ibland är det skönt att skriva av sig.
Anledningen till att jag själv läser någons blogg är att jag oftast på något sätt är intresserad av, eller nyfiken på vad den personen gör, hur den har det och hur den tänker. Oavsett hur mycket eller lite man väljer att skriva om sig själv. Förhoppningsvis är det också därför folk jag känner, och inte känner, läser hos mig. Och det är jag tacksam för. Coolt att åtminstone ett par är intresserade, typ.