sunstroke

Karin har varit på en frikyrklig konfirmation. Vetifasen om jag hade klarat av det ärligt talat. Antingen hade jag brutit ut i skratt åt alla tokigheter eller så hade jag ställt mig upp i kyrkbänken och gastat: "Men för fan, är ni galna hela bunten?"

Nu brukar ju många frikyrkliga saker vara lite extrema. Det talas i tungor, psalmer sjungs med armarna utsträckta och ja, Knutby ni vet. Men i alla fall. Jag har egentligen väldigt svårt för alla slags kyrkligheter. Detta trots att jag är uppväxt mitt i bibel-Småland i ett litet samhälle där det finns tre olika kyrkor på 300 pers. Vanliga kyrkan, Missionskyrkan och Filadelfiakyrkan. 
När jag var liten gick jag på aktiviteter i alla dessa. Vanliga kyrkan hade kyrkans barntimmar och senare konfirmation. I Missionskyrkan hade vi scouterna och i Filadelfiakyrkan var jag bara med några gånger eftersom det kändes för läskigt på deras möten (se ovan). Dessutom gillade inte mina föräldrar att de lockade dit kidsen genom att ge oss luktsuddin, pennor och biblar. Nej, det var en rätt skum grej, Filadelfiakyrkan. Men de andra gick ändå rätt så bra. På scouterna i Missionskyrkan hade vi så roligt och det var egentligen ingen som brydde sig så värst mycket om Gud-snacket (nu vet jag inte ifall missionare räknas som frikykliga, men de betedde sig inte som det iaf). Vanliga kyrkan har så mycket traditionella saker som pågår, bröllop, dop mm, och det var ingen som tvingade på en någonting, därför kändes också det ganska naturligt. 
Kanske beror det mycket på mina föräldrar, men redan när jag var liten var jag väldigt kritisk till alla stories från Bibeln och min konfirmationspräst blev sur när jag frågade: "Men dinosaurierna då?" Jag är glad för att jag var så kritisk, men berättselserna går ju faktiskt inte ihop. De gör ju inte det.
Men tänk om någon från Filadelfia lyckades snärja mig in i deras grej, vad hade hänt då? Vart hade jag befunnit mig nu? Hur hade jag tänkt? Förmodligen helt tokigt. För det är så det känns nu. Att folk som blir, eller är, religiösa är lurade. Förda bakom ljuset. De tror på nåt som inte går att bevisa. Det är ju helt knäppt. Sen vet jag att det kan vara så att en del människor behöver något att tro på för att överhuvudtaget klara av att leva. Men vadå, då lurar man ju bara sig själv. Man lever i en falsk och påhittad värld. 
Och frågan: "Finns Gud?" Det är ju en s k icke-fråga. Det finns ju ingen som kan svara på frågan och det kommer aldrig finnas någon som kan det i framtiden heller. Varför ens fråga? Det är ju som att den inte existerar. Så varför ska man snurra in sig i en massa saker överhuvudtaget?

Nej, det frikyrkliga ger jag inte så mycket för, precis som Karin. Min uppfattning om det är att de lever i sin egna lilla värld och föraktar alla som inte tror, nästan som att de skrattar åt en eftersom de "vet" att vi andra kommer komma till helvetet. Svenska kyrkan har ändå en annan attityd. De dömer ingen och i många fall har de en human syn på andra människor. Under min konfirmation öppnade de upp för diskusssion och vi hade många bra samtal trots att de flesta av oss var kritiska mot allt.

Det är bland annat därför jag kan tänka mig att gifta mig i kyrkan. Fast jag kan också tänka mig att ändra lite, prällen behöver inte säga: "Med Gud som vittne", det räcker att han/hon säger: "Med dessa människor som vittne" (och så ska han/hon säga: "You may kiss the bride" också, men det hör ju inte till detta). För jag får fortfarande inte ihop det där med dinosaurierna. Men det andra är rätt bra.