sunstroke

Jomen det var såhär va...
Jobbet jag var på intervju för förra veckan gick till en tjej som jag jobbar med nu. Hon har varit på akutkliniken i två år, och hon fick det för att hon då har mer arbetserfarenhet än mig. Mycket förståeligt. Det fina i kråksången är dock att de frågade mig om jag ville ta hennes "plats". Alltså stanna kvar på akuten i höst, och lite till.

Jag har nu tänkt på det ett par dagar och jag är faktiskt rätt säker på att jag vill det. Det finns i alla fall just nu ingen anledning till varför jag INTE skulle vilja det. Jag har vägt för- och nackdelar och kommit fram till att fördelarna är fler. Och jag är inte ett dugg besviken över att jag inte fick det andra jobbet. Faktum är att jag är skitstolt över att jag faktiskt fick komma på intervju tillsammans med folk som redan jobbat ett tag, eftersom jag är nyutbildad. Särskilt eftersom det var så många sökande också.

Så idag tackade jag ja till min chef, som faktiskt är en riktigt rekorderlig kvinna, samtidigt som jag sa: "Men då vill jag ju inte ha den här sommarvikariatslönen som jag har nu." (inte ska de tro att de kan få en sån här kalaspingla som i en liten ask). "Nej, visst. Men vad tycker du då? Vad är du värd?", sa hon då. Vad jag är värd? Vad svarar man på något sådant? Fast jag visste ju vad hon var ute och for efter så jag klämde till med nånting som var rimligt och lite till. Förhoppningsvis hamnar det då på nåt rimligt. Jag var tuff då tyckte jag. Dessutom blir det en del ob-tillägg för kvällar och helger.
Yeeha! Bye bye jävla fattiga studentliv! Hah!